Tiden för matdiplomati är över. Istället för att bonda över en middag ska dagens politiker ut och träna tillsammans – och helst lägga ut det på instagram. Lundagårds politiska krönikör Ella Ward frågar sig varför just självdisciplin har blivit så viktigt, och vad som går förlorat när det prioriteras högst.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Klockan är halv nio och jag ser bara två andra människor på biblioteket. Själv var jag faktiskt här redan vid åtta, det var inte de. Jag undrar om de la märke till mig när de kom in – såg de att jag har anteckningsböcker uppslagna, kaffe framme och öppna flikar igång på datorn? Tecken på att jag kom tidigt, till skillnad från de här sömngångarna som inte trillade in förrän nu. Hoppas de såg alla dessa tecken och imponerades av min uppenbara självdisciplin.
För det här med disciplin verkar ju vara jätteviktigt.
En artikel i DN förra veckan noterade hur europeiska toppolitikers mat- och träningsvanor har förändrats med åren. Den gamla tidens “matdiplomati” har blivit utbytt mot så kallad “löpdiplomati” – i en samtid styrd av image på sociala medier ska frosserierna bort och träningskläderna på. “En vältränad kropp signalerar självkontroll och uthållighet,” sa DN:s expert och menade att detta var två viktiga egenskaper för politiker att betona.
Men varför ska vi hela tiden hålla på och betona just dem? Personligen kan jag nog lista minst tjugofem andra egenskaper som för mig är mer betydelsefulla än förmågan att snöra på sig springskorna även när det regnar. Högt upp platsar allmän medmänsklighet, en förmåga att lyssna på andra människor, samt modet att ibland bjuda på sig själv.
Tyvärr verkar inte det vara lika viktigt att visa upp på Instagram, och problemet med politiker som istället tävlar i grenen disciplin är att de går miste om möjligheter att hitta samförstånd och gemenskap. Löpdiplomati kan aldrig bli vår nya matdiplomati för att en springrunda är i grund och botten ändå en tävling – i kondition, i utrustning, i styrka. I rak motsats från middagsbordets förenade effekt driver det oss isär. Jag har svårt att tro att samtalen som Håkan Juholts silldiplomati frambringade kan återskapas i ett flåsigt löpspår.
När statsministern förkunnade regeringens årliga kräftskiva snapslös blev jag föga förvånad. Svenskt kulturarv är livsviktigt att inpränta i nyanlända men när det kommer till honom själv är vältränad image viktigare.
Tråkigt nog är det inte bara O.P. och Hallands Fläder som offras (för det hade jag kanske varit okej med) när politikers varumärken ska bygga på självkontroll och uthållighet. Offras gör också perspektiv på varför disciplinen är viktig från första början. Springer du för att må bra eller springer du för att lägga upp det på Strava?
Sitter jag där på biblioteket innan nio för att jag måste eller för att jag känner mig lite överlägsen när jag gör det? Det varierar, så kanske behöver jag också påminnas om att disciplin inte är personlighet. Vi måste använda det som verktyg istället för identitetsmarkör. Och så måste vi ta tillbaka matdiplomatin, för vi behöver politiker som bjuder på middag och på sig själva.
