Kulturkanon: Ett spel för gallerierna

- in Krönikor, Kulturkrönika

Kulturkanonen sägs ena nationen i en gemensam kulturell ram. Lundagårds kulturkrönikör Molly Åkebrand undrar – varför lägga miljoner på kulturkanon när vi knappt förmår att vårda den kultur vi redan?

Lars Trägårdh presenterade Sveriges kulturkanon den andre september och politikerna pratar om stolthet, identitet och nationens arv. Samtidigt fortsätter nedskärningarna på bibliotek, musikskolor och lokala scener: de verkliga arenorna där människor får möta kultur. Det blir tydligt att kanonen är ett spel för gallerierna, men inte för konstgallerierna, inte för folkbiblioteken, eller de platser som gör kultur tillgänglig för alla.

Det är en märklig motsägelse. Dels vill man forma ett svenskt kulturarv som ska ena oss i en avgränsad kulturell identitet, dels tas resurser bort från de arenor som gör kulturen levande och närvarande i vardagen. När kulturen reduceras till en nationalistisk symbol blir den abstrakt, något som bara existerar på papper snarare än i människors liv.

Det är dyrt att uppleva och vara delaktig i kultur. En teaterbiljett kan kosta över tusenlappen och museer höjer entréavgifterna. Även biobiljetten har blivit för dyr. Den som har råd och är etablerad i kulturlivet kan fortsätta vara med, men för många blir kultur något man får följa på avstånd. Det blir en klassfråga, en lyx inte alla har råd att unna sig, och i slutändan gör det hela kulturlivet fattigare.

Kultur ska handla om möten och gemenskap, inte om att kontrollera ett urval av konst och litteratur som ska representera “oss alla”. Att ta fram en kulturkanon är enkelt, att bygga tillgång är svårare. Men det är i tillgänglighet den verkliga demokratin bor.

Kostnaden för kulturkanonen landar på åtta miljoner kronor. För samma summa hade vi kunnat få något som verkligen stärker kulturen i vardagen. Det är där investeringarna borde göras. Kontrasten blir smärtsamt tydlig: symbolism prioriteras över verklig delaktighet. Kulturen blir fattig när den reduceras till politiska markörer.

Det är svårt att se hur en lista ska göra oss rikare som kulturnation. Kulturen frodas inte i definitioner eller politiskt tillsatta listor, utan i möten, minnen och gemensamma upplevelser. Vi borde lägga vår kraft, och pengar, på att göra kulturen levande och tillgänglig för alla.