För att lösa fertilitetskrisen måste vi sluta moralisera över vem som gör vad i hemmet. Det skriver Simon Håkansson i en replik på Rebecca Skogsgårdhs politiska krönika.
Fertilitetskrisen kan bli en av vår framtids största utmaningar, och många drastiska åtgärder, moraliska som ekonomiska, har redan prövats. Jag anser, precis som Rebecca Skogsgårdh, att förslag som en förändring av abortlagstiftning eller tillgång till preventivmedel är moraliskt förkastliga. En sådan politik skulle visserligen kunna öka antalet barnafödslar, men detta till priset av att fler blir oönskade sådana – något som vi inte bör eftersträva.
Men det räcker inte att diskutera lagstiftning och ekonomiska incitament, vi måste också se på hur arbetet i hem och familj värderas, eller snarare hur det kulturellt och socialt nedvärderas i förhållande till förvärvsarbete.
Skogsgårdh lyfter att kvinnor gör mer obetalt arbete och menar att pappor inte tar det ansvar för familjlivet som de borde göra. Här skiljer sig våra uppfattningar åt. Jag menar att frågan också handlar om att det måste bli legitimt för kvinnor att välja familjeliv framför karriär – utan skuldbeläggning.
Många kvinnor har gett upp familjelivet, då de inte orkar med jobbet, det sociala arbetet och de många hushållssysslorna. Vissa menar att kvinnors obetalda arbete borde räknas om i pengar. Då syns det att kvinnor gör mycket arbete men får mindre pengar än män. Men bör vi verkligen göra en sådan omräkning? För mig ter det sig absurt, av två skäl.
Den första är att många hushållssysslor de facto sparar pengar till hushållet. Det andra handlar om hur vi ser på begreppet värde. Barnuppfostran, vård av barn och hushållsarbete har ett stort värde som varken kan – eller bör – mätas i pengar. Om vi reducerar allt som är av värde till lön och karriär riskerar vi att radera själva incitamentet att vilja bilda familj från första början.
Vi behöver erkänna att män och kvinnor ofta gör olika livsval. Historiskt har män oftare försörjt och kvinnor tagit större ansvar i hemmet. Jag ser inget egenvärde i att vare sig försvara eller helt avskaffa denna traditionella uppdelning. Värdet ligger nämligen i det arbete som utförs – inte i vem som utför det eller hur fördelningen av sysslorna ser ut. Att ta ut mer föräldradagar, vabba och utföra obetalt hemarbete ser jag inte som ett pris som någon betalar, utan ett hederligt och legitimt bidrag till familjen och till sina barns framtid.
Mellan ytterligheterna – från den frånvarande pappan till familjen där alla sysslor delas exakt lika – finns en gråzon där de flesta familjer befinner sig. I denna gråzon menar jag att det finns precis lika goda förutsättningar för både jämställdhet och fungerande familjeliv som i den senare nämnda ytterliggheten.
Ändå har det idag nästan blivit skamligt för en mamma att vilja gå ner i arbetstid för att stanna hemma med sina barn. Folk kan ibland slänga sig med termer som att ”bara vara en mamma” (ett uttryck som jag tycker är djupt sexistiskt). Men om vi uppskattade barnuppfostran och hushållsarbete som lika värdefullt som förvärvsarbete – även om det har en annan form – skulle vi få ett mer harmoniskt samhälle. Ett samhälle där människor, oavsett kön, respekteras för det arbete de väljer att utföra.
Vi borde sluta moralisera över vem som gör vad i hemmet – och istället uppskatta och respektera det obetalda arbete som utförs, oavsett kön.
Simon Håkansson
