Donna Tartts 90-tals roman Den hemliga historien brukar utpekas som startskottet för dark academia estetiken. Men är det ett fenomen som faktiskt kan existera i verklig universitetsmiljö? Det undrar Lundagårds kulturkrönikör Kayla Dahlberg Pimentel.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Förra året flyttade jag till Lund för att göra verklighet av två drömmar: Att gå min drömutbildning och att bo i en mysig liten universitetsstad. Att jag hyser just dessa drömmar beror på att jag, ända sedan jag läste Donna Tartts Den hemliga historien för första gången, inte kunnat sluta tänka på den.
Den hemliga historien utspelar sig på ett college i Vermont i nordöstra USA på 1980-talet. En ung man flyttar dit och lyckas knipa en plats i en liten klass bestående av ett gäng ambitiösa språkstudenter. Redan i bokens inledning får läsaren veta att gruppen kommer att döda sin vän tillika klasskamrat Bunny, och berättelsen handlar sedan till stor del om tiden som leder fram till mordet.
Donna Tartts debutroman är dock inte kändast för kompismordet, utan för de vackra miljöerna och estetiken som är sprungen ur den. Romanen sägs vara starten på dark academia, ett fenomen som romantiserar studier och längtan efter lärande. Rent visuellt är dark academia perfekt för sociala medier och estetiken var populär redan när jag hängde på Tumblr som tonåring. Mitt feed var fyllt av perfekt komponerade fotografier på tända ljus och antika skulpturer, schackspel, rött vin, gotiska byggnader och gamla bibliotek.
Att Den hemliga historien blivit en slags livsstilsguide är ganska besynnerligt med tanke på att den egentligen är både satirisk och avskräckande. Richard Papen och hans kamrater går upp i sina övertygelser så till den grad att de slutar ta hänsyn till andra. De vägrar gå kurser för någon annan lärare än den karismatiske Julian Morrow och distanserar sig från den övriga skolan. Resultatet blir en väldigt isolerad collegeupplevelse präglad av kall elitism. För ett gäng studenter som påstår sig brinna för kunskapstörst är de med andra ord väldigt ointresserade av sin omvärld. Det hela ter sig så ytligt när man börjar skrapa på ytan. Trots det är jag inte bättre än att jag avundas Papen och hans vänner för deras tajta kompisgrupp, studiedisciplin och pittoreska liv i det snöiga Vermont.
Lagom till höstens terminsstart utkom boken Oavsett vad vi kallar skönhet: Studier av Donna Tartts roman Den hemliga historien på Appell Förlag. Boken består av 14 essäer som på olika sätt och med olika infallsvinklar berör Den hemliga historien och dess arv. När jag läser boken slår det mig hur central dark academia-estetiken var för mitt eget identitetsbygge i tonåren. Nu, i vuxen ålder, är identitetsskapandet inte längre en lika aktiv syssla och idén om att försöka ordna sitt liv efter en bok (eller film, eller tv-serie) kan tyckas krystad. Att försöka leva ut en särskild estetik känns som ett fenomen som dragits till sin spets på sociala medier, och som får unga användare att känna sig otillräckliga när vardagslivet inte ter sig vackert nog för Instagram.
Men det är viktigt att komma ihåg att poängen med livet inte är att låtsas, utan att leka. Att romantisera livet handlar om att ta ut svängarna inom ramen för vardagen. Med facit i hand kan jag konstatera att jag inte blev som någon av karaktärerna i Den hemliga historien. Och tur är väl det. Vad gäller mina dark academia-drömmar kan jag ändå konstatera att livet verkligen blir lite roligare när man vågar romantisera det; det går inte en dag utan att jag glädjer mig åt mitt nya liv i Lund.
