Lundagårds utbyteskrönikör Andrea von Essen har letat efter nyckeln till att förstå sin nya hemstad Bologna. Kanske är avståndet till Lund inte så stort, geografi till trots.
Före ett utbyte blir man varnad att kulturchocker är att vänta. Visst finns det fog för det – som internationell student är man en gäst i fjärran land. Själv anlände jag till Bologna, den italienska universitetsvärldens högborg, med begränsade förkunskaper. Nyckeln för att låsa upp staden fick hittas på plats.
En smygande föraning av att jag som Lundastudent ändå var relativt förberedd på vad som väntade ingav ett lugn. Universitetsstäder omgärdas ofta av historia och mytbildning: ett överflöd av studentikosa grupper och inbitna bildningstraditioner. Lund är ett praktexempel, och Bologna är inget undantag. Men oavsett städernas likhet visade det sig ta både tid och slit att förstå min nya hemstad.
För mig låg nyckeln till att förstå just Bolognas egenheter i dess smeknamn La Dotta, La Grassa, La Rossa. Den rimmande ramsan syftar på stadens främsta egenskaper: lärd, fet och röd. Och visst är det en lärd plats – universitetet här har nästan tusen år på nacken. Under ett millennium har den välmående eliten flockats till staden, vilket förklarar epitetet som den feta. Därtill är det en blinkning till identiteten som Italiens matmekka.
I Bologna är fyllekäket förvisso pizza och mortadellamackor istället för falafel, och aperol spritz billigare än öl. Men skillnaden gentemot en gammal rik studentstad som Lund är inte radikal: Hyrorna är skyhöga, identiteten stolt och stadsbilden präglas av unga studerande och deras upptåg.
Kanske har den uttalat nära relationen mellan akademi, aktivism och politik utgjort den främsta skillnaden för mig som är van vid den svenska universitetskulturen. Bolognas färgpalett såväl som kommunistiska förflutna har gjort staden känd som den röda. Än präglas staden av politiska förtecken. Strejker, politiska möten, ockuperade campus och demonstrationer är vardag. Att strejkande professorer ställer in sina föreläsningar i solidaritet med Gaza och uppmanar studenterna att ansluta tycks inte vara något uppseendeväckande. Det hör staden till, vars moderna historia är ett pärlband av inflytelserika studentrörelser.
Någon universell manual för integrationsprojektet som är att vara utbytesstudent finns inte. Varje plats har sina egna seder och bruk. Är det annorlunda från hemma? Javisst. När jag strosar under Bolognas arkader i universitetskvarteren går det inte att missa myllret av internationella studenter, trattoriorna och inte minst aktivismen. Jag kan dock inte påstå att jag skakar av sviterna från allvarlig kulturell chock. Nyckeln till att förstå en stad är dess gemensamma berättelse. Och i Bologna är historien ytterst levande.
