Förra årets hitsingel ”Espresso” och det följande albumet Short n’ Sweet gjorde Sabrina Carpenter till en internationell popstjärna. När hon tillkännagav sitt nya album Man’s Best Friend i somras blev albumomslaget en kontrovers. Nu är skivan här, men frågan är om omslaget och musiken håller måttet.
Albumets första låt ”Manchild” är den enda singeln som släppts i förväg. Det är en popdänga med inslag av banjoplock som får tankarna att vandra till countrymusik och den amerikanska södern. Redan här visar Carpenter prov på den slags låttexter som hon kommit att förknippas med – ibland klyftigt allegoriska, ibland rättframt ärliga, men alltid framförda med glimten i ögat och en stor dos självironi. Den följande låten “Tears” är med sina discotrummor och sin refräng i klassisk Carpenter-stil albumets klart bästa låt! Jag går och nynnar på den i flera dagar efteråt.
Men sedan händer det något. Tempot dras ner och tonen förändras helt. ”My Man on Willpower” är inte jätteintressant musikaliskt men desto roligare textmässigt. Låten handlar om en naiv flickvän vars pojkvän tappat intresset. Popballaden ”Sugar Talking” handlar om att vara less på tomma ord och brutna löften från en partner. Även ”We Almost Broke Up Again Last Night” är en sorgsen låt. Igenkänningsfaktorn på dessa låtar är hög, men musiken gör inget större intryck och jag har svårt att skilja låtarna åt vid första lyssning.
”Nobody’s Son” är ett slags diss track med syntslingor som flirtar med åttiotalet. ”That boy is corrupt / Could you raise him to love me, maybe? / He sure fucked me up / And yes I’m talkin’ ’bout your baby”, sjunger Carpenter och riktar sig till en föredetta pojkväns mamma. Det är inte svårt att föreställa sig att låten kommer skriksjungas på bilturer och tjejkvällar runt om i världen. ”Never Getting Laid” handlar om att inte känna sig arg men att ändå komma på sig själv med att önska någon otur. Ni som växte upp när Timbuktus ”Resten av ditt liv” gick varm på radio vet precis vilken typ av text det rör sig om (i övrigt finns inga likheter med allas vår favorit-lundason). Egentligen är det inget fel på dessa låtar, men de fångar inte heller mitt intresse på det sätt jag hade önskat. Åtminstone inte till en början.
Mot slutet får albumet dock en nytändning! ”When Did You Get Hot?” har ett sound som låter som om Spice Girls och Rihanna fått ett kärleksbarn. ”Don’t Worry I’ll Make You Worry” är tyvärr ännu en långsam låt som inte får mig att känna något särskilt, men det gör inte så mycket eftersom den är instoppad mellan några riktiga bangers. Skivans näst sista låt, ”House Tour”, låter som vore den hämtad ur åttio- och nittiotalens sockersöta syntpop. Den hade platsat perfekt som soundtrack till Barbiefilmen, om filmen bara kommit ut några år senare. Albumet slutar med flaggan i topp; ”Goodbye” är inte bara en klyftig titel på skivans sista spår utan också en riktig discodänga som påminner så mycket om ABBA att det spritter i kroppen.
Vad gäller skivomslaget är det i min mening alldeles fenomenalt. Bilden är snyggt komponerad och fångar uppmärksamhet samtidigt som det ringar in skivans centrala teman: dejting, relationer och sex.
På det stora hela är alltså Man’s Best Friend ett bra popalbum som bjuder på fängslande melodier och en genreöverskridande lekfullhet. Ju mer jag lyssnar på skivan desto mer tycker jag om den. Inte desto mindre hade jag önskat mig fler ordentliga popdängor, den typ av musik som man inte kan sluta lyssna på och som gjort Sabrina Carpenter världsberömd. Man’s Best Friend är onekligen hennes försök att utveckla sitt artistskap. Det funkar helt okej och det är tydligt att hon är något på spåren, men min gissning är att nästa album kommer vara ännu lite skarpare.
Artikeln publicerades från början i Lundagård #6 2025.
