Oktober bjöd på böcker, könskvotering och en popstjärna med tendenser till oversharing. Lundagårds Kayla Dahlberg Pimentel sammanfattar månaden som gått.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Kändisar och bokköp
En gång om året möts litteraturälskare från landets alla hörn på Bokmässan i Göteborg. Som stolt göteborgare och bokmal kunde jag givetvis inte hålla mig borta i år heller. För den som aldrig varit på Bokmässan skulle jag summera den på följande vis: böcker, böcker och böcker så långt ögat kan nå. Och kändisar! Kändisar från TV, tidningar och Tiktok. En genomsnittlig dag på Bokmässan ser därför ut ungefär så här: Man springer kors och tvärs mellan seminarier och montrar för att försöka hinna med alla programpunkter som lockar. Det är så trångt överallt att det enda sättet att ta sig fram är att kryssa genom folkhavet med ett hårt grepp om väskan för att inte bli bestulen (eller, mer sannolikt, för att inte plocka upp plånboken och köpa ännu en bok man inte har råd med). Allt detta medan man försöker suga i sig så mycket stjärnglans som möjligt innan etablissemanget åker tillbaka till Stockholm. När jag kom tillbaka till Lund kände jag mig lite smutsig, och inte bara av intorkad svett. Var det verkligen litteraturen jag försvann in i, eller bara överkonsumtion och kändisdyrkan?
Kulturell könskvotering
I år gick Nobelpriset i litteratur till den ungerska författaren László Krasznahorkai, för ett författarskap som ”mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”. Och visst lever vi mitt i undergången. Nyheterna rapporterar om krig, folkmord och inskränkning av rättigheter runt om i världen. Trots det pågår livet som vanligt med tentor och tvättider för många av oss. Även i Svenska Akademien verkar det vara business as usual. I tio års tid har Nobelpriset nämligen gått varannan gång till en man, varannan gång till en kvinna, och i år var inget undantag. Bob Dylan, Kazuo Ishiguro, Peter Handke, Abdulrazak Gurnah, Jon Fosse och nu László Krasznahorkai har varvats med Svetlana Aleksijevitj, Olga Tokarczuk, Louise Glück, Annie Ernaux och förra årets Han Kang. Jag menar nu inget ont om Krasznahorkai, någon av hans författarkollegor, eller Svenska Akademien. Tvärtom hade det ju varit ett problem om Akademien inte arbetade utifrån ett jämställdhetstänk. Jag säger bara att det är skönt att veta att vi mitt i undergångens fasa i alla fall kan lita på en sak: Svenska Akademiens könskvotering.
Taylor och trollstaven
Från en ordsmed till en annan! Taylor Swifts nya, efterlängtade album The Life of a Showgirl släpptes i början av oktober. Jag själv kände mig orimligt nyfiken på hur albumet skulle tas emot. Som tur är finns det gott om forum på internet där folk diskuterar popmusik i allmänhet och Taylor Swift i synnerhet. Redan samma morgon som skivan släpptes gick jag in och läste recensioner. Online var folk i vanlig ordning snabba med att tycka till, och de tyckte att albumet var… sådär. De kallade det tråkigt, förhastat, något av en besvikelse. Ajdå. Vilken tur för Taylor att hennes kärleksliv verkar gå desto bättre! Swift, som länge varit känd för sin otur i kärlek och sina många låtar om hjärtesorg, har nyligen förlovat sig med sportprofilen Travis Kelce. I kommentarsfältet till förlovningsbilden på instagram är fansen helt lyriska – äntligen har Taylor hittat den rätte! Och visst tycks Kelce vara den rätte, i alla fall om man ska tro låten ”Wood ” från den nya skivan. ”His love was the key that opened my thighs”, sjunger Taylor Swift. ”And baby, I’ll admit I’ve been a little superstitious / The curse on me was broken by your magic wand.” Är det en fyndig låttext, eller är det i själva verket bara så pinsamt att det blir roligt? Jag vet ärligt talat inte om jag vill skratta eller gråta. Det enda jag vet är att det är mer information än vad jag någonsin velat ha om främlingars privatliv. Spelar ingen roll hur kända de är. Nåja, Taylor. Det är väl bara att gratulera.
Artikeln publicerades först i Lundagård #7 2025.
