För några år sedan orsakade hon kir-epidemi och kaos. Nu vill Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell hellre dansa i köket än på klubben: Har hon äntligen blivit vuxen?
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Magnus Ugglas slirande r skramlar ur mobilhögtalaren när han sjunger om att han aldrig dansar nykter. Kaffet puttrar i takt till musiken och hallonen plingar till i mikron. Jag dansar medan IKEA-påsen med gårdagens rentvätt dömer mig från hörnet av köket. En påminnelse kommer som en käftsmäll. Jag slutar dansa.
Ikväll ska jag ut på nationsklubb första gången på mer än ett halvår.
Jag är varken Magnus Uggla eller nykterist. När jag dansar gör jag det numera oftare i köket än på klubbgolvet. Ibland med ett glas rött. Ibland med en kopp rooibos – alltid med musik i sladdlurarna, direkt från Spotifys dj X. Lundaåren har sandpapprat en partyräv till granolatjej som ber om att få se Bäst i test. Men är det så illa att inte vara kung i baren?
Under mina första terminer var onsdag- och fredagsklubb varje vecka regel snarare än undantag. Jag orsakade en Kir-epidemi bland mina mednovischer – ”Smaka! Det är som saft!” – och samtidigt föll jag för deras lömska efterfester. En kompis brukade kalla mig Kaos-Molly, och visst fanns en liten befogenhet till det. Nu för tiden säger hon det inte längre, och tanken på att dricka Kir en onsdag? Jag mår illa.
Numera är jag tråkig och ser köerna till klubben, toan, baren, garderoben. Redbullvodka-duschar och knuffande bulldozers på dansgolvet. Den ignoranta bartendern och försvunna kompisen. Nationens fyrtikronorsöl välter inte vågskålen.
Samtidigt klarar alla en kö, om klubben vore lika het som John Travoltas höfter i Saturday Night Fever. Det är det sällan. Kanske har jag inte besökt tillräckligt bra klubbar, eller så handlar det om något större. Millennial-dj:n och GP-krönikören Klara Grape ser det som en generationsfråga: Dagens unga suger på att klubba. Om hon har rätt låter jag vara osagt, men sjuttiotalets danskung sätter fortfarande ribban.
Oavsett varför klubben inte lockar som förut känns det förvånansvärt okej. Kaosets glansdagar är mina lumparminnen – rövarhistorier jag berättar om, men som jag gärna slipper uppleva igen.
Jag må inte vara kung i baren, men i lägenheten bestämmer jag musik och dryck utan kö, knuffar eller kir. Och jag är fortfarande icke-vuxen nog att låta tvätten ligga till imorgon.
