Jorden har passerat sin första tippningspunkt, demokratiska värden blir mer och mer hotade och nyexade akademiker står inför en bister arbetsmarknad. När som helst kan allt ställas på ända. Hur reagerar vi när den dyrbara tiden rinner mellan våra fingrar?
Livet är kort men timmarna är långa. Singeln till Vasas Flora och Faunas nya album går i samma diskbänksrealistiska stämning som en film av Aki Kaurismäki och handlar om när livet stagnerar. Samma vecka som albumet kom ut släpptes en rapport där forskare från 23 länder konstaterar att korallrevsdöden markerar en passerad tippningspunkt.
Det, i kombination med att EU lika yrvaket som för tre år sedan ser på medan odemokratiska makter mördar sina grannfolk, får mig att tänka på Markus Krunegårds refräng: ”tårar för allt som inte blev, tårar för att jag ville mer”. Livet är sannerligen kort, men timmarna är korta de med.
Tiden jagar oss. Fram till nästa tenta. Fram till att studietiden är slut och en ogästvänlig arbetsmarknad väntar oss efter universitetsexamen. Den jagar oss att göra något för bräcklig fred och demokrati, men talar inte om vad.
I Zara Larssons ”Hot & sexy” tilltalar hon plötsligt tiden direkt med orden ”Tender, soulless time – crying with womankind, scared to go outside. It still blows my mind how we just let it slide.” Tiden kan verka mild, men är i grunden själlöst grym och ställer oss ständigt till svars.
Och visst vill man gråta, när man ser att Ungdomsbarometerns statistiska generationsrapport för 2025 visar att ungas intresse för jämställdhet och klimatfrågor fortsätter att sjunka. Det tycks visa på att Larsson tyvärr tillhör en feministisk generation som är på väg att tappa greppet om framtiden.
Det mönster som min Spotifys ”releaseradar” tecknar blir fullständigt med omslaget till Taylor Swifts The Life of a Showgirl. Där ligger hon som Ofelia, med vatten till mungiporna. Ofelia, den ultimata symbolen för att vänta i förnekelse medan tiden rinner ut: Än så länge håller hennes kläder henne flytande, men snart ska hon drunkna. Ständigt nynnar hon vidare, ”som oförmögen att se sin egen nöd”, som hon beskrivs i Shakespeares Hamlet.
Den symbolen har använts många gånger tidigare. I Lars von Triers film Melancholia, ligger Kirsten Dunst i mörkt vatten med bröllopsklänning och ett knippe liljekonvaljer på bröstet. Filmens utgångspunkt är att den blå planeten Melancholia kommer att sammanstöta med jorden, och den följer den nygifta och deprimerade Justine (Dunst) under hennes sista dagar och timmar innan kollisionen som kommer att förinta allt mänskligt liv.
Medge att det är lite så det känns. Idén till filmen Melancholia fick von Trier under en längre depression, då han insåg att deprimerade människor behåller sitt lugn även i stressade situationer. Justine, som är kliniskt nedstämd långt innan hon får höra något om den annalkande planeten, är den enda som kan trösta sin systerson, medan hans mamma panikslaget försöker fly det oundvikliga.
Under sina sista timmar bygger hon och systersonen en koja. De leker att den ska ge dem ett magiskt skydd mot den anhalkande förstörelsen. Där sitter de lugnt och spanar mot planeten tills den träffar jorden och de förbränns på ett ögonblick.
Att säga att tiden är kort är inte att säga att det är kört
Det handlar om samma depressiva acceptans som vi hör Mattias Björkas sjunga om i låten ”Timmarna är långa”. Det enda tillstånd som kan få både en utfasning på jobbet och planetens undergång att framstå som bitterljuva.
Men om man inte delar Justines depressiva väntan på döden? Då måste man hitta ett annat sätt att komma ur tidsjakten. Det finns förstås en fördel med att timmarna känns korta och inte långa – då är de värdefulla.
Det finns egentligen två känslor som ger tiden vittring på oss. Två känslor gör att vi jagas, i stället för att acceptera att vi leds mot ett slut: tom och hoppfull skräck.
Den tomma skräcken är katastroftankens skyggande från all förändring. När tåget är försenat är man alltid orolig för att missa sin anslutning, trots att man innerst inne vet att SJ kommer att ordna nya biljetter och ersätta måltidsutgifter. Dödsångest kommer från samma känsla. Även om vi går miste om livet (den första anslutningen), vet vi logiskt sett att döden inte skadar oss. Att ta en senare anslutning skadar oss inte, eftersom det inte finns någon brådska. Ångest inför döden är i grunden bara en slags resfeber.
Sedan finns den hoppfulla skräcken. Den som känner att den har någonting att förlora, och därför stretar emot med alla krafter. Jag inbillar mig att det är det som Justines syster känner i Melancholia. Det är den känslan som får Krunegård och Larsson att fälla tårar för allt som aldrig blev, allt vi aldrig gjorde.
I boken Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet från 2020 förklarar filosofen Martin Hägglund varför man inte bör önska sig oändligt med tid. I ett odödligt paradis, hade det nämligen varit meningslöst att göra något vid någon enskild tidpunkt, eftersom varje uppgift lika gärna hade kunnat göras senare. I en sådan värld saknas det inte bara skräck, utan även hopp. Det visar återigen att bristen på tid gör den värdefull.
Därför finns det också de som inte jagas av tiden, utan jagar den. Det kändaste exemplet är huvudkaraktären i nittonhundratalets mest ökända mastodontserie, På spaning efter den tid som flytt. Marcel, som först plågas av tidens flyktighet, gör skrivandet till sin metod för att fånga den. Som i en Looney Toons-film, råkar den jagade i jaktens förvirring bli jägaren och vice versa. Han förstår att uppskatta det flyktiga och sköra i varje ögonblick som passerar.
Att säga att tiden är kort är inte att säga att det är kört. Det betyder att det finns en möjlighet, och att den inte ska tas för given. Lösningen är varken att uppgivet stå och se Ofelia flyta förbi, eller att få panik. Men det finns ett beprövat sätt att bli jagad av tiden: Att stanna upp, vända sig, fatta tag i den och använda den.
