Melbourne bjuder på äventyr och nya vänner, men livet på utbyte är inte alltid glamoröst. När pengarna tar slut upptäcker Lundagårds utbyteskrönikör Elsa Jansson hur snabbt vardagen kan förvandlas till ett prov i ren och skär kreativitet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag stod i kön i mataffären, ett ensamt tuggummipaket låg på bandet. Jag satte in mitt kort i automaten – det nekas med ett argt blipp. Ungefär där någonstans insåg jag att utbyteslivet har sina baksidor.
Livet i Melbourne känns lite som en happy hour – det är fantastiskt, men över innan man hinner beställa nästa runda. En ny stad, nya vänner, nya barer att upptäcka. En föreläsning hit, en dagsutflykt dit, en öl på en takterrass ”för att fira att det är tisdag”. Det är som om varje dag kräver ett crescendo.
Som grädde på moset lider jag också av en obotlig ”tacka ja till allt”-sjuka, vars främsta symptom är: Tänk om just denna kvällen blir legendarisk? Det blir den inte alltid. Men plånboken minns den ack så väl ändå.
Nu börjar terminen lida mot sitt slut, och jag har ett bankkonto som ekar lika tomt som Mårtenstorget en het julidag. När jag tänker på de extra resmålen jag bokat efter utbytet, Australien, Nya Zeeland, Thailand, känner jag hur paniken börjar krypa under skinnet. För någon med måttligt-till-högt kontrollbehov är pengabrist ett av de värsta scenarierna. Det arga, pipande ljudet från kortautomaten hemsöker mina mardrömmar, och jag räknar varje liten utgift som om jag deltar i ett lågmält avsnitt av Lyxfällan.
Desperata tider kräver kreativa lösningar. Min pojkvän fick den briljanta idén att börja tvätta skyltfönster. Först lät det som ett spontant infall, men till vår stora förvåning upptäckte vi snart att det faktiskt finns en lukrativ marknad att kliva in i.
Så här står vi, under våra två sista veckor i Melbourne: Två svenska studenter beväpnade med trasor, hinkar och varsin fönsterskrapa, redo att erövra stadens smutsiga skyltfönster. Vi småpratar med butiksägarna, varje skinande fönster får kontot att långsamt röra sig från Mårtenstorget i juli till ÖG:s klubb en torsdag – det vill säga lite glest, men inte helt tomt. När jag sitter på soffan med armar som värker efter en lång dags putsande inser jag att jag har fått med mig något värdefullt från min termin utomlands.
Inte om ekonomi, utan om uppfinningsrikedom och hur man alltid hittar en lösning till sina problem. Jag har lärt mig hur något som börjar som ett skämt ibland faktiskt kan rädda plånboken. Vågar man lita på att något kommer att fungera slipper man det där pinsamma ögonblicket i kassan, när man måste göra en panikartad överföring från sparkontot. Jag lämnar Melbourne med lite mer heder och betydligt köttigare underarmar.
P.S. Ska du på utbyte till Melbourne nästa termin? Hör av dig! Jag har ett riktigt förmånligt erbjudande på ett fönsterputs-kit.
