När ett minoritetsspråk gynnas, medan de andra fyra kämpar utan lärare och stöd, blir selektiviteten svår att bortförklara. Det skriver Lundagårds politiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Lunds universitet är ensamt i Skandinavien med att erbjuda undervisning i jiddisch. Nu stärker regeringen detta arbete genom ett bidrag på 2,5 miljoner kronor.
När jag läser pressmeddelandet om satsningen känner jag både glädje och oro. Glädje för att jiddisch är ett av våra minoritetsspråk, och varje satsning är värdefull. Oro för att det är en isolerad punktinsats i en politik som enligt lagstiftning och konventioner ska omfatta alla minoritetsspråk.
Lagen kräver givetvis inte att alla minoritetsspråk ska få exakt lika mycket pengar. Men den säger något annat, minst lika viktigt; nämligen att det allmänna ska skydda och främja de nationella minoritetsspråken. I plural. Det är själva kärnan i minoritetslagen (2009:724) och de europeiska konventioner som implementerats.
Det är därför relevant att fråga sig vad som händer när just ett språk får tydlig prioritet, samtidigt som de andra brottas med grundläggande problem. För detta är inte en krönika om förvaltningskommuners särskilda skyldigheter, utan om den statliga universitets- och kulturpolitiken där alla fem språk bör ha likvärdiga möjligheter.
Europarådets expertkommittéer beskriver i sin rapport en mycket ojämn nivå av stöd på universitetsområdet. Meänkieli och romani chib saknar stabil lärarutbildning och har endast enstaka grundkurser, samiskan har nedlagda lärarprogram och brist på lärare, finskan riskerar att stå helt utan professor. Jiddisch är det enda språket med ett tydligt statligt uppdrag och en sammanhållen universitetsmiljö, där Lunds universitet kallas en “leading promoter”.
Statistik från Universitets- och högskolerådet (UHR) visar att jiddisch står för 26 procent av landets kurser i nationella minoritetsspråk och -kulturer. Bara finska ligger högre med sina 39 procent, medan samiska når upp till 20 procent. Meänkieli och romani chib hamnar i bottenskiktet med bara några få procent vardera. Riksrevisionens granskning ger ännu rakare besked; de statliga insatserna för minoriteterna är “kortsiktiga och otillräckliga”, och vissa språk riskerar att förlora vital infrastruktur.
I det ljuset blir regeringens extra anslag till jiddisch inte problematiskt i sig, utan i sin ensamhet. Det hade inte varit det minsta uppseendeväckande om den följts av motsvarande satsning på exempelvis romani chib. Men någon sådan är det inte tal om. Satsningen innebär, istället för ett utjämnande av minoriteternas möjligheter, en växande klyfta.
Minoritetslagen bygger på en helhet. Även om jag gläds åt att jiddisch får större ekonomiska medel, vill jag se regeringen tala lika varmt och tydligt om de fyra andra minoritetsspråken – för de har en precis lika självklar plats i vårt samhälle. Först då lever vi upp till det skydd vi förbundit oss till.
