Många studenter har funderingar kring kroppen, mental hälsa cch sexualitet. För att reda ut några av frågetecknen har Lundagård kontaktat två experter, psykologen Per Johnsson och sexologen Suzann Larsdotter.
När vet man om man ska sluta med antidepp? Jag har tagit SSRI i ett år och det har haft bra effekt på mig, men när vet man om man ska sluta? Jag är rädd för att falla tillbaka i gamla ångestspiraler.
Jag tycker så här: Håll på med det så länge det har effekt. Det finns en allmän sak som åker runt i luften hos många människor ”vi ska inte vara beroende”, men vi är beroende av en helvetes massa saker. Mår du bra av antidepressiv medicinering, ta det. Du ska vara glad för det är jättemånga som inte har någon nytta av antidepressiv medicinering. Ska vi hålla oss till statistiken och den senaste undersökningen så är det ju faktiskt nästan 60 procent som inte har nytta av [antidepressiv medicin, reds.anm] av 1,2 miljoner medicinerade. Det är väldigt många i Sverige som använder antidepressiv medicinering. Börja med att vara glad för att du får effekt och håll på med det så länge som du känner effekten.
– Per Johnsson
Varför kan hjärnan inte se förbi de förlamande effekterna under en ångestattack och rycka upp sig?
Det är samma sak med ångest som med stress: Vi måste transformera det här ordet till något annat, för det handlar återigen om rädsla. Ångest är inget annat än rädslor. Försök att tänka att ångest handlar om att du är rädd för något, och att det inte är ovanligt att rädslor är irrationella. I existentiell psykologi har ångesten som syfte att påkalla din uppmärksamhet på något val du ska och måste göra. Ångesten är ju ofta irrationell, men du kan försöka begripa vad du ska göra. Tänk: ”Vad är jag rädd för?”. Då kan du se tydligare vad det är du vill undvika och vad du egentligen behöver konfrontera.
– Per Johnsson
Jag är 21 och fortfarande oskuld, hur kommer jag över den barriären? Jag vill ha sex, men vågar inte.
Många debuterar senare än de själva eller omgivningen tror, men vi pratar inte så ofta om det. Ofta är det inte sex i sig man är rädd för, utan till exempel att bli bedömd eller ”göra fel”. Man känner kanske sig inte bekväm med att visa sig naken, fysiskt eller känslomässigt. Att då försöka sätta ord på vilken rädsla som är starkast är ett viktigt första steg, då blir det mer hanterbart. Det är viktigt att sex inte blir en prestation utan en lekfull situation. Oftast behöver man prata med varandra för att kunna justera så att det blir bra för alla inblandade. Man lär sig sex genom att skapa erfarenheter tillsammans med någon – inte genom att kunna allt på förhand. De första sexuella erfarenheterna blir oftast bättre om du känner dig respekterad och får pausa utan konsekvenser. Berätta att du är lite ovan och vill ta det lugnt, en person som inte kan hantera det är inte rätt person att debutera med.
– Suzann Larsdotter
Jag har sedan tonåren haft jättemycket problem med närhet. Jag har väldigt svårt att uttrycka mig emotionellt till andra, inklusive mina föräldrar som aldrig har fått höra ett ”jag älskar er”. Dessutom sträcker det sig även till fysisk närhet. jag blir helt stel och känner mig extremt obekväm när folk vill vara närgångna. Kramar, pussar eller att någon bara slänger sin arm runt mina axlar, vilket har ställt till det med vänner, och folk jag dejtat. Varför har jag dessa problem och hur kan jag bli av med dem? Jag vill verkligen kunna vara nära folk och uttrycka mig emotionellt för att de ska förstå hur mycket jag uppskattar dem?
Kära frågande, det här är ju ett väldigt vanligt problem, vanligare än man tror. Många människor som har de här problemen med närhet har, om vi ska ta den vanligaste psykologiska förklaringen, själva blivit avvisade. Det är inte alldeles ovanligt att de har blivit lite utsatta på skolgården. Närhet har blivit problematisk, man har blivit sviken av vänner och övergiven, sen tar det lite tid att reparera. Det måste man ha respekt för. Om jag ska ge något råd så tror jag att du skulle försöka utröna vilken människa du litar mest på och bestämma dig för att det måste få ta tid när du närmar dig en person. Det är ett stort steg att hålla någon i handen. Gå inte direkt från att hålla i handen till att bli omkramad, ta det försiktigt. Du behöver mycket tillit och trygghet. Känner du att det är ett väldigt stort problem så kan du också gå och prata om det här med någon, en psykolog till exempel. Det är inte alldeles ovanligt när man söker vård privat.
– Per Johnsson
Under sommaren hade jag ett situationship som var intensivt men väldigt on–off, med perioder av närhet följt av tystnad, vilket gjorde att jag aldrig fick någon tydlig avslutning. När vi sedan sågs igen vid ett gemensamt event väcktes allt till liv på nytt genom kemi och blandade signaler, men utan att det ledde till konsekvent kontakt. Det har gjort det svårt att gå vidare. Varför kan det vara så svårt att släppa taget om ett situationship, trots att man håller sig sysselsatt, fokuserar på studier, socialt liv och ”går vidare” rationellt?
Det du beskriver är ett vanligt sätt att fastna på, även om man vet att det inte är hållbart. Ett situationship kan bli svårare att släppa än ett tydligt förhållande just för att det saknar struktur, avslut och gemensam verklighetsbild. Studier, socialt liv och rutiner är jättebra för stabilitet, men de bearbetar inte automatiskt det inträffade. Vad som brukar hjälpa är att tydligt definiera vad som hänt: ”Det här var en on-and-off relation med blandade signaler. Det är inte en relation jag kan bygga trygghet i.” Upprepa detta när hjärnan vill förhandla. Sörj potentialen, inte bara personen. Formulera vad du trodde det kunde bli och vad som faktiskt hände. Man kan också göra ett tydligt avslut utan den andra. Skriv ett brev du inte skickar, ha ett samtal med en vän eller terapeut där du formulerar slutet som om det vore tydligt. Minska reaktivering, det vill säga undvik vidare kontakt.
– Suzann Larsdotter
Vid min hemtenta nu till jul så fick jag tekniska problem när jag skulle ladda upp tentan. Samtidigt som detta inträffar så går deadlinen ut för inlämningen. Jag får ett oerhört stresspåslag i kroppen, nästan så allt låser sig. Till slut får jag in tentan. Men sviterna efter stresspåslaget sitter i flera dagar. Jag hade nervryckningar i mitt öga i tre dagar efter händelsen. Är även helt slut i hjärnan och kroppen i flera dagar. Varför blir det en så stark och oproportionerlig reaktion? Det värsta som kan hända är ju egentligen bara att tentan får göras om. Tack på förhand.
Det är vårt fight-flight system som aktiveras av att det finns ett hot och det hotet är i grunden emanerat från rädsla. Rädsla för att inte prestera, att inte kunna och så vidare. Förutsättningen för att vårt stressystem ska slå till är rädsla, det kan vara psykologiskt eller fysiologiskt, kroppen bryr sig inte om det utan den slår på. Det viktiga är att det först och främst är positivt. Sen kan det såklart bli överväldigande, det är kanske så att när man ska lämna in tentauppgiften så har man varit stressad under tiden. Då blir det ett extra påslag när man ska lämna in och det strular där, och då tömmer man mycket av krafterna. Om man gör en uppgift som är på gränsen till ens kapacitet så ska man, när man har lämnat in, vara väldigt noga med att återhämta sig. Det vill säga, göra saker som gör att man kopplar av. Det finns många saker som är bra, till exempel promenader. Var snäll mot dig själv och tänk på vad du äter så att magen stabiliserar sig.
– Per Johnsson
OM EXPERTERNA
Per Johnsson
Per Johnsson är legitimerad psykolog och docent i klinisk psykologi. Han undevisar i diagnostik vid Lunds universitet men har 45 års erfarenhet inom psykiatrin. Ätstörningar och utmattningssyndrom hör till Per Johnssons specialområden.
Suzann Larsdotter
Suzann Larsdotter är auktoriserad sexolog och socionom. Hon är även legitimerad hälso- och sjukvårdskurator och har grundläggande utbildning i psykoterapi. Hon har stor kunskap gällande frågor om sex, relationer och lust. Hon har även varit expert i Gift vid första ögonkastet.
Texten publicerades först i Lundagård #1 2026.
