Att lyfta 370 kg låter dramatiskt, explosivt, nästintill omöjligt. Men vägen dit är inte dramatisk. Den består av stillsamt, metodiskt och disciplinerat arbete där kropp och huvud samverkar. För studenten och tyngdlyftaren Axel Isberg handlar sporten inte om yta eller medaljer, utan om kontroll, repetition och respekt för kroppen.
Det är torsdag eftermiddag och solen skiner över vinterlandskapet i Helsingborg. Kylan är påtaglig, men vid Idrottens hus väntar Axel Isberg med ett varmt leende. Inne i gymmet omges han av skivstänger, vikter och surrande lysrörsbelysning.
Det finns inget överdådigt i hur Axel rör sig i gymmet. Han justerar ställningen för skivstången som ska användas under dagens träningspass och börjar lasta på vikterna. Detta är något han gjort många gånger och han pratar mer än gärna medan han förbereder.
än att lyfta skivstång. Foto: Mimosa Lu
21–årige Axel Isberg är född och uppvuxen på familjens gård i Kvidinge. I dag bor han i Helsingborg men pluggar till sjukhusfysiker i Lund. Resan mot styrkelyft på elitnivå började med vanlig gymträning, som successivt gick över till mer målmedveten styrketräning. Axel har styrketränat i åtta år och tävlat sedan fem år tillbaka.
– Jag fick höra att jag skulle prova att tävla i styrkelyft och det gick ju rätt bra, så jag fortsatte, berättar han.
Utöver skivstänger har Axel lyft däck i strongman och även försökt lyfta en bil, något som visade sig vara betydligt svårare än väntat.
– Jag är egentligen rätt så dålig på att lyfta saker som inte är skivstänger, berättar han.
Redan vid sin första tävling i styrkelyft blev Axel uttagen till EM. Sedan dess har det gått fort. När vi pratar behöver han ibland dubbelkolla vilka tävlingar han har vunnit och vilka rekord han har slagit. Förra året tog han guld i senior-SM och satte även svenska seniorrekord i både knäböj och marklyft.
I klassiskt styrkelyft placerar Axel sig högt även internationellt. I knäböj har han lyft 370 kg, vilket är det tyngsta lyft som någonsin genomförts i Sverige. I marklyft ligger hans personbästa på 371 kg och i bänkpress på 205 kg.
– Jag har vunnit två VM och fem EM, då har det varit både klassiskt och utrustat, säger han.
I dag tävlar Axel i den tyngsta viktklassen i klassiskt styrkelyft. Det innebär användning av knävärmare, bälte och handledslindor vid lyft. Han har även tävlat i utrustat styrkelyft, vilket innebär att man får använda mer utrustning och kan utföra tyngre lyft.
– Jag kommer att fortsätta med enbart klassiskt i år. Det tar mer tid med utrustat och jag känner inte att jag får ut så mycket av det. Det är rätt läskigt också, det är rätt så tunga vikter i utrustat, förklarar han.
Foto: Mimosa Lu
Vägen till EM- och VM-medaljer har dock inte varit spikrak. Han har tidigare studerat till civilingenjör i Karlstad där studentlivet tog större plats. Festandet blev mer frekvent, särskilt under nollningen. Kosten blev sämre och han gick samtidigt ner i viktklass.
– Det har gått upp och ner. Under tiden i Karlstad sa kroppen ifrån, det syntes i träningen och resultaten, berättar Axel.
– Det kan ju såklart gå dåligt ibland, men det är ju inte hela världen. Jag tycker att det viktigaste är att man gör sitt bästa, säger han.
Axel tränar fyra dagar i veckan, två till tre timmar per pass. De dagar han inte tränar ägnas tiden åt studier eller långa promenader.
– Jag vaknar rätt tidigt, flera gånger i veckan, för att pendla till skolan. Då är jag oftast väldigt trött efter att ha varit där en hel dag, säger Axel.
Samtidigt är Axel noga med grunderna: sömn och kost. Eftersom han tävlar i den tyngsta viktklassen behöver han inte längre förhålla sig till kosten på samma sätt som tidigare.
– Det viktigaste med en måltid är att den är proteinrik, annars äter jag det mesta.
Innan lyften tänker jag oftast inte att jag ska klara det.
Axel förhåller sig till sin träning metodiskt och rationellt. Det handlar inte om ett konstant högt tempo eller att pressa varje pass till sin yttersta gräns. Snarare tvärtom. Under större delen av året ligger fokus på volym och repetitioner.
– Jag har ett schema som jag följer. Det är ungefär en månad innan en tävling som volymen dras ner och vikterna upp, för att vänja kroppen vid tyngre lyft, förklarar han.
Axel tvekar lite inför frågan på hur mycket av prestationen som är psykisk. Mental träning är inget han aktivt arbetar med eller känner ett behov av. Nervositeten kommer främst inför det första lyftet i en tävling, därefter släpper den.
– Innan lyften tänker jag oftast inte att jag ska klara det. Men det brukar ju gå rätt bra ändå, säger han.
Inför ett lyft luktar han på luktsalt för att vakna till och skärpa fokuset. Axel beskriver varken sporten eller träningen som några större känslostormar. Han tänker inte särskilt mycket och upplever inga starka känslor när han tränar eller tävlar. Självklart gör förluster honom ledsen och vinster gör honom nöjd och stolt, men inte mer än så.
– Jag har inte jättemycket känslor när jag tränar. Jag går upp, lyfter och går tillbaka, förklarar Axel Isberg.
Foto: Mimosa Lu
I Helsingborg tränar Axel i föreningen HAK-greppet. Gruppen är liten och åldrarna varierar från 19 till 35 år. Flera tävlar internationellt och har, likt Axel, nått stora framgångar. I möten med nya människor blir reaktionerna ofta starka och blandade när de får höra om Axels styrketräning. Många imponeras, ställer frågor och vill veta hur mycket han lyfter. Axel ser samtidigt att han på gymmet bara är en bland många.
– Träningen är inget jag skryter om, men det är såklart kul när andra säger något.
Som professionell tyngdlyftare tjänar man inga stora summor och att kunna träna på heltid är ovanligt.
– Det finns inga pengar i sporten. De som lever på det får det mesta via sponsring.
En bonus är att förbundet står för flyg och hotell vid tävlingar. För Axel har resandet varit en stor del av upplevelsen: Costa Rica, Malta, Tjeckien, Polen, och Budapest. I sommar väntar VM i Dubai och Sydafrika. Hans familj följer ofta med på tävlingar, och medaljerna ligger samlade hemma hos föräldrarna på gården.
– De hänger tyvärr inte så fint där, säger han och skrattar.
Drömmarna finns där, men uttalas lågmält.
– Att vinna senior-VM och ta Europarekord hade såklart varit häftigt, säger han.
Axel förstår dock att det är mål som ligger långt fram och långt bort. Han pratar om framtiden utan överdrifter. Prestationerna är inte orsaken till att han fortsätter att träna. Det är inte medaljerna och titlarna som motiverar kroppen.
– För mig handlar det först och främst om att ha roligt när jag tränar, betonar han.
När det är dags att värma upp sätter han på sin träningsmusik. Veronica Maggio följs av Hov1. Dagens träningspass består av knäböj.
– Jag tycker det är kul att träna knäböj men i tävling är marklyft definitivt roligast, säger Axel Isberg.
Han lastar på vikter, kör ett set, pausar, ökar vikten och repeterar. När vi skiljs åt har han precis ställt upp sin telefon för att filma ett par set till sin coach för att få teknisk feedback.
När Axel går fram till stången igen är det metodiskt. Ingen publik, inga applåder, inte en massa ögon som ser på. Bara kroppen, vikterna och rörelsen han gjort tusentals gånger tidigare.
Artikeln publicerades först i Lundagård #1 2026.
