Hur förhåller man sig till kroppen som objekt? Inom kroki blir den nakna kroppen varken privat eller märkvärdig. Under ett två timmar långt krokipass på Kliger galleri suddas både blygsel och förutfattade meningar bort, för både modell och tecknare.
Galleri Kligers stora fönster mot Klostergatan är förtäckta med papper och tunga skynken. Längst in i galleriet, framför en vit vägg, ligger två yogamattor, ett lakan och en pall som tillsammans bildar kvällens scen. Här har en grupp konstintresserade samlats för att finslipa sin teknik i kroki, de nakna skissernas konstform.
Bland deltagarna är åldersspannet brett, i framställda fällstolar och nedsjunkna sammetsfåtöljer ryms allt från pensionärer till studenter. Här blandas både nybörjare och experter, med enkla medel eller proffsigt material. Stämningen innan kursen har börjat är både avslappnad och förväntansfull.
På väggen bredvid scenen hänger schemat för kvällens två timmar långa pass. Som krokimodell kan passet se väldigt annorlunda ut från gång till gång, ibland sitter de still i samma pose i flera timmar, men idag är det ett högt tempo som gäller.
Kursen inleds med 20 snabba poser med 30 sekunder per position. Dessa stegras gradvis och avslutas med en ställning på 20 minuter. Efter en snabb introduktion av kursens förhållningsregler, schemat och kvällens modell sätts timern igång, badrocken kastas åt sidan och krokin är i full rullning.
De korta poserna är först ut och de avverkas i rasande fart. Med mina något tafatta konstmaterial (ett linjerat block och en bläckpenna) försöker jag hänga med i svängarna och prova mig på en snabb skiss. Jag hinner inte mer än till armbågen innan timern går av och modellen intar nästa pose. Tempot lämnar ingen tid för eftertanke.
Att det står en naken kropp framför mig blir socialt oväsentligt förvånansvärt snabbt och känslan av nervositet eller pinsamhet hinner aldrig ens infinna sig. Under de hastiga ställningarna hinner jag inte reflektera över det bisarra i situationen. All tankekraft går till att försöka fånga kroppens former och rörelser i min skiss. I galleriet råder en respektfull tystnad. Det enda man hör är pennor som snabbt dansar över papper.
Alla är koncentrerade och uppslukade i skissande. Trots det intensiva tempot skapas ett lugn i galleriet, det hela känns väldigt avslappnande.
Modellen är förberedd med ett arsenal av olika poser, vissa mer invecklade än andra. Stående, liggande eller vänd mot publiken, alla sidor och vinklar av kroppen är välkomna. Allt eftersom blir ställningarna längre, vilket gör tecknandet än mer komplicerat då det finns betydligt mer tid för detaljer. Det känns dock befriande att analysera kroppen med nya konstnärliga ögon.
Det är inte alltid som modellen intar de mest smickrande positionerna. Försköningen av kroppen blir irrelevant, det handlar om hur den ser ut i sin helhet. Tankar som en vanlig dödlig brottas med om hur kroppen formas i olika vinklar är inom kroki bara spännande detaljer att få med i sin skiss. Det är ju bara en kropp, vilket inte känns så konstigt här.
Molly Zimmerman-Feeley är en av de konstnärer som ställer ut på galleriet och har lång erfarenhet av kroki genom sin konstutbildning. Nu arrangerar hon krokiskursen på Kliger galleri för andra intresserade. Initiativet för kursen växte fram ur en avsaknad av kroki i Lund.
– Jag saknade kroki, så jag frågade om jag kunde använda lokalen. Tidigare studerade jag på Saraskolan (Swedish Academy of Realist Art) i Simrishamn där vi hade kroki varje dag i flera timmar. Jag har även gått på kroki genom galleriet Pictura här i Lund, men kursen stängdes ner under pandemin. Sedan dess har jag inte hittat kroki i stan och jag tyckte det saknades. Sakta men säkert har folk hittat hit, säger Molly Zimmerman-Feeley.
Kursen startades i april 2025 och hålls numera varannan vecka, men innan deltagarna kunde lockas till galleriet var det en större pusselbit som behövde falla på plats: Modellerna.
– Jag hade ingen aning om hur man fick tag i modeller så jag satte upp affischer i stan och fick svar från några stycken. En som jobbade på folkuniversitetet, och en från Saraskolan. Genom dessa två fick vi fler kontakter, berättar Molly.
Att få tag i modeller visade sig vara lättare än förväntat och majoriteten av dem var erfarna inom kroki.
– Det har ändå varit enkelt att få tag i modeller. Vi har ju väldigt stora fönster här så vi tänkte först att modellerna kanske skulle få vara iklädda badkläder för att känna sig mer bekväma, men det tyckte de själva var väldigt konstigt, att det inte var så kroki går till. Det har faktiskt tagit längre tid att få hit deltagarna, men det blir fler och fler varje gång. Det finns verkligen ett intresse för kroki i Lund, säger Molly.
För Molly är kroki ett roligt och lärorikt sätt att hålla igång konsten.
– Man måste fortsätta öva för att inte tappa känslan för det, dessutom hjälper krokin mig med min egen konst. Det är också något med stämningen som är väldigt fin, alla sitter tysta och fokuserar och alla jobbar i sin egen takt, menar hon.
Hon beskriver kursen som en plats där både deltagarna och modellerna ska kunna känna sig bekväma.
– Jag hoppas att kursen väcker intresse för nya deltagare och att det känns som en bra blandning av tider med kortare och längre poser. Vi vill även att kursen ska kännas trygg och bra för modellerna, säger Molly.
Under en krokikurs ändras synen på kroppen men även på konstutövandet, menar Molly.
– Innan jag började min utbildning hade jag alltid velat kunna måla, men var inte naturligt begåvad. Ibland tror vi att det bara är något som man föds med: En talang för att måla, men det stämmer inte. Man kan lära sig jättemycket genom att lära sig tekniken. Jag kände att med tiden så tittar man på allt på ett annat sätt, med ett mer konstnärligt öga för detalj. Det är samma med kroppen, det blir mindre fokus på att där står en naken människa. Det blir en objektiv syn på kroppen, hur den rör sig och hur jag kan fånga det i mitt block, säger Molly.
Kvällens modell har ställt upp ett flertal gånger tidigare och är en erfaren krokimodell.
– Det är en utmaning, att våga stå inför publik. Jag har tidigare varit statist på filmer och dylikt men det var en vän som sa åt mig att prova kroki. Med tiden blir man van. Första gången var jag väldigt nervös men med tiden har man lärt sig, menar modellen.
Modellen beskriver hur timmarna flyger iväg under kursens gång och att det hela blir meditativt.
– Det är rätt kul, och när man väl har stått där i två timmar så är det som att man är inne i ett yogapass, eller som att gå in i en bubbla. Det är ganska behagligt, man tänker inte på nakenheten och de som målar är så himla fokuserade. Jag tror verkligen inte att de hade känt igen mig om vi möttes på stan.
Genom kroki är det inte bara deltagarna som gynnas av konstformens avdramatiserande effekt – även modellen har fått en annan syn på sin kropp.
– Det är inte så konstigt längre med en naken kropp, det är inte så märkvärdigt utan känns helt naturligt, säger modellen.
Att ta del i en krokikurs väcker funderingar kring hur mycket mer engagerande det är att teckna av en annan människa, jämfört med att krysta fram ett stilleben av frukt i en skål eller blommor i en vas. Kroki erbjuder en annan komplexitet och dynamik än någon annan konstform: Det som först kunde framstå som obekvämt visade sig vara avväpnande och enkelt snarare än genant. Vi samlas för att avbilda människan och den nakna kroppen blir både central och sekundär.
Artikeln publicerades först i Lundagård #1 2026.
