För bara någon vecka sedan fylldes Lund av köande studenter inför Karnevalsupproret. Den slingrande folkmassan väckte jobbiga minnen för Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kullgren, som har en komplicerad relation till köandet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
För några år sedan kom jag hem från en fest vid midnatt. Jag satte larmet, sov i två timmar och gick sedan upp för att cykla bort till Sydskånska nationen. Jag var bakfull och dödstrött, men trots det gick jag och min vän och satte oss längst bak i en lång kö – det var nämligen dags att köpa biljetter till nationens Skvalborgfirande.
Vi satt där i tio timmar, en marsnatt, och när solen steg kunde vi knappt känna våra fötter. När kön äntligen började röra på sig klockan åtta på morgonen var det fortfarande fyrtio personer framför oss när biljetterna tog slut. Vi cyklade till ChopChop och åt i tystnad medan vi bearbetade traumat vi nyss genomlidit.
När jag såg köerna till Karnevals-uppropet häromveckan kom jag att tänka på natten utanför Sydskånska. Det var så traumatiserande att jag sedan länge valt bort allt form av köande. Jag fascineras av studenterna som frivilligt sätter sig på campingstolar längst bak i kön hela vägen nere vid Skomakaregatan. Lika mycket fascineras jag av de som sätter sig utanför AF-borgen klockan sex på morgonen och tillbringar hela dagen där. Karneveljen kan inte vara värd så mycket!
Vi hade kunnat göra det lätt för oss: Det finns ingenting som säger att köandet måste börja tjugofyra timmar innan dörrarna öppnas. En högljudd minoritet är så angelägen om att säkra sig en biljett att de dyker upp orimligt tidigt bara för att vara först. Resten av oss som vill ha biljetter lagom mycket tvingas anpassa oss därefter.
Det är som en tävling i vem som kan köa bäst och vara mest studentikos. Folk släpar med sig gigantiska tält, grillar och ölbackar för att sitta hela natten på trottoaren utanför Åhléns. Allt för möjligheten att få delta i ännu en studenttradition bland många, många andra.
I vår svala cringekultur är det såklart roligt att se folk faktiskt bry sig och inte tycker att det är pinsamt att tälta för chansen att få delta på en fest. Men för oss med ett normalstort intresse av att festa några dagar före valborg eller Lundakarnevalen är det svårt att mota bort bitterheten när alla biljetter eller platser är slut fem minuter efter att dörrarna öppnats.
Oavsett om man får biljett eller inte är köandet ändå en upplevelse i sig. Bland tälten, spelkorten och ölbackarna börjar främlingar prata med varandra och hittar en gemenskap. Maybe the real Skvalborgbiljetter were the friends we made along the way, kan man tänka, i ett försök att trösta sig själv.
Jag har svårt att förstå vad man bevisar med att göra saker onödigt svåra för sig själv, roliga fester finns ju överallt. Samtidigt är väl det hjärtat i studentkulturen: Låtsas lida.
Efter natten utanför Sydskånska har jag i alla fall för alltid en sådan där studentikos berättelse jag kan dela med mig av på middagar med folk som inte pluggat i kö-staden Lund. Punch-linen kommer alltid vara hur ironiskt det är att oavsett hur tidigt man dyker upp är det alltid någon jävel som dykt upp tidigare. Ni som inte fick biljetter till Karneveljen förra veckan, jag önskar detsamma för er!
