Under tentaperioden består världen av ett kalenderdatum. När tentan passerat förväntar man sig frihet – men i stället väntar en lång lista av uppskjutna måsten. Lundagårds studentlivskrönikör Agnes Moulettes Melchert funderar över hur ledigheten borde planeras in i studentlivet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
När jag kommer ut från Gamla Polikliniken är luften ljum och fylld av fågelkvitter. Jag blinkar desorienterat ett par gånger, men studenterna sitter lugnt kvar i solen som om det vore en helt vanlig dag i Paradis. Själv går jag mot cykeln med en pirrig känsla av att något stort just har hänt.
Under den första terminen av mitt program gav en studievägledare mig ett utskrivet papper. Där radades samtliga kurser för de kommande fem åren upp i terminsordning. Genast satte jag pappret på kylskåpet, och sedan dess har delkurs för delkurs sakta men säkert bockats av, alltid följt av ett litet privat segerrus.
Väl hemma efter cykelturen går jag därför, utan att ens ta av mig skorna, direkt in i köket med en penna i högsta hugg. Äntligen har jag tentat av terminens första kurs!
Men när jag betraktar min lilla markering på pappret ser den plötsligt futtig ut. Verkligheten kommer ikapp och tentabubblan spricker, utan den efterlängtade frihetskänslan jag väntat mig.
Ungefär en vecka tidigare förändrades min tillvaro, så som den brukar göra inför slutet av varje delkurs. Min världsbild blev tentacentrisk och jag egocentrisk. Allt kretsade kring att plugga. Jag, som sällan prokrastinerar annars, negligerade vardagens andra realiteter totalt.
Matlagning, tvätt, att svara på mail och meddelanden – allt hamnade på en mental post-tentamen lista. Högst upp på denna mentala lista stod att skriva ned allt fysiskt, för att inte glömma bort allt jag skulle ta tag i sen.
Så, med samma penna som jag bockat av delkursen, listar jag den senaste veckans försummelser. Snabbt fylls den lediga, soliga helgen med måsten av olika prioriteringsgrad. Redan på måndag börjar nästa kurs, och innan dess hinner jag varken bekanta mig med schemat eller ta igen allt jag skjutit upp.
När jag tar itu med helgens första måste (tvätten), funderar jag på vad jag skulle gjort om jag inte hade några listor att förhålla mig till. Om helgen verkligen vore fri, vad hade jag velat använda den till?
Jag inser, till min förfäran, att jag inte kommer på något svar på frågan.
Så jag gör det enda rimliga: Plockar upp pennan igen och lägger till en ny, sista punkt längst ned på post-tentamenlistan: ”Skriv LEDIG i kalendern efter nästa tenta!!!”. Tydligen måste ledigheten göras till ännu ett måste för att den faktiskt ska bli av.
