Fram till och med den 10 maj spelas dansföreställningen Out of the Blue på Malmö Opera. Vem visste att plastpåsar kunde vara så vackra? I en virvelvind leds publiken av en barnkör in i en fantasivärld med konstiga varelser.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Dans
Out of the Blue
Koreograf: Anouk van Dijk
Plats: Malmö Opera
Längd: 75 min
Datum: 27/3-10/5
Modern dans är tacksam på så sätt att man slipper förhålla sig till balettens rigida regler eller jazzens tydliga uttryck. Det finns en utforskande sida, en nyfikenhet, i nutida dans. Out of the Blue har koreograferats av Anouk van Dijk som är känd för stilen countertechnique där varje rörelse har en riktning som motbalanseras av en rörelse i en annan riktning. Dansen ska vara snäll mot kroppen och fylld av styrka. Med andra ord kan Out of the Blue klassas som ett praktexempel på dansstilen ”gojs”. Dansarna låter olika kroppsdelar initiera rörelsen och följer mjukt men starkt med i den. Tyngdpunkten är låg.
Vad som särskiljer Out of the Blue är dess otroligt skickliga användande av färg. Den som någon gång stirrat in i en tavla av Mondrian vet hur viktigt det är med färgmässig balans. Precis som Mondrians tavlor är färgerna i föreställningen ofta klara grundfärger.
I första akten är scenen blå. Vi följer något som liknar ett orange plankton eller en amöba. Komplementfärgerna kontrasterar varandra på ett finurligt sätt. Efter detta första soloparti kommer en sjuttonhundratalsinspirerad akt med ett hov av dansare klädda i vitt. Alla har solfjädrar i svart som de fäller ut. En man i klänning lyckas på något sätt klamra sig fast under en guldig kundvagn och körs runt bland dansarna.
Ett tydligt tema är barn. Förutom lekfullheten i färgerna, drar jag på smilbanden vid flera tillfällen, som när vi får se en uppochnervänd person ”tådansa”. Bara det att steget ”hoppsa” finns med i koreografin torde visa på barnsligheten. Det finns också två barn som ömsom betraktar ömsom deltar i dansen. Dessutom har vi den gulklädda barnkören som vid olika tillfällen kommer in på scen och sjunger Björk. Det är jojos, ballonger och plockepinn. I en akt fångar barnen in en dansare i ett megaplockepinn av bambupinnar till tonerna av Björks ”Hunter”: // I thought I could organize freedom // How Scandinavian of me//.
Scenen i sig är avskalad med en stor ljusvägg och stora tygstycken som ramar in dansen. Hela scenen används av dansarna. När ljusväggen manuellt snurras skapas en vindpust. Eller är det kanske tiden som går när väggen likt en minutvisare snurrar? Liveorkestern matchar dansarnas steg med Bach och Stravinskij. Ibland tystnar musiken och kanske blir pauserna lite väl långa men sedan fångas publiken av vinden igen.
Den vackraste akten är den när dansarna dansar i plastpåse-liknande kostymer i regnbågens alla färger. Sedan klär de av sig kostymerna. En liten pojke kommer fram och samlar ihop kläderna. Temat med miljö och barnen som ska ta över världen är inte subtilt men uttrycks estetiskt väldigt balanserat.
En annan favorit är ett nummer med två manliga dansare klädda i rött som i ett aggressivt samarbete rör sig som i knutar om varandra. Sedan kommer en (kubistisk?) röd figur som består av många olika geometriska former fram. Det är tydligt att Anouk van Dijk hämtar referenser från många olika håll.
Föreställningen slutar med ett guldkonfettiregn. Musiken bygger upp ett crescendo och alla dansar. Ett barn på ett par axlar vajar en stor guldig flagga över huvudet. Det är ett svulstigt och lyckligt slut och publiken kan lämna Malmö Opera uppfyllda av färg och musik.
