Nyligen sänkte Filmstaden priset på sina biobiljetter. Perfekt, tänkte jag. Tills insikten kom att alla filmer jag vill se kräver möjligheten att titta bort, stänga av ljudet och regelbundet byta flik till något pastellfärgat och barnvänligt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Att besitta samma mängd feghet som morbid nyfikenhet är en förbannelse som väcker kreativitet. Jag har därför under åren fått uppleva en oräknelig mängd skräck från film, teve, böcker och spel på diverse okonventionella sätt. Det har varit allt från faktiska analyser med robusta källförteckningar, till återberättade filmscener skrikna över musiken på en nationsklubb. Däremellan finns alla bokklubbsliknande samtal på någons soffa, och videoessäerna på Youtube som jag viker min tvätt till.
Jag krånglade mig långsamt fram till en orimlig mängd kunskap om media jag aldrig varit i direktkontakt med, tills hyckleriet blev alltför uppenbart. Efter att mödosamt ha tagit mig igenom titlarna vars händelseförlopp jag redan kunde utantill har jag nu ett flertal favoriter som jag halvt blundade genom, och aldrig kommer att kunna se igen.
Skräckens obevekliga äckel, obehag och brutalitet är lätta att avvisa som billiga trick utan substans, men de möjliggör också en ärlighet så radikal att den inte kan uttryckas via någon annan genre. Subtila metaforer och flagrant våld ryms i samma scener, och motsatser kan förvridas till varandra eller förekomma tillsammans. Midsommar vänder på idén om mörkret som skräckens boning genom att placera händelseförloppet i ett skoningslöst ljus. Komik och dödsångest samexisterar i absurditeten hos Tusk, där protagonisten vaknar upp och under ett outgrundligt vrålande genom fastsydda betar kommer till en ofattbar insikt: Hans kropp har opererats om till att efterlikna en valross. Samma tema återkommer genom Elisabeth Sparkles förvandling i The Substance, där hennes självhat får minst lika fysiskt påtagliga konsekvenser som åldrandet det utgår från.
Även böcker, det kanske mest lätthanterliga formatet för skräck, stannar kvar som små oläkta sår i ens undermedvetna. Lösa citat kan likt trollformler dra mig raka vägen tillbaka till desperationen i Pet Semetery, eller den bottenlösa hopplösheten i I Have No Mouth, And I Must Scream.
I sin interaktiva form blir intensiteten nästan outhärdlig, på bästa möjliga sätt. Från klassiker som Silent Hill-serien till indiespel som Mouthwashing blandas primitiv flykt- och kamprespons med det gradvisa uppdagandet av dolda mysterier. Analog skräck, ett internetbaserat format som verkar utmana tittarens förmåga till källkritik, bygger på samma ofrivilliga inlevelse i historien. Genom grynig kamerakvalitet, splittrad kronologi och ospårbara kontonamn ger analoga skräckserier som The Mandela Catalogue eller Petscop tittaren upplevelsen av att maktlöst gå på upptäcktsfärd genom en pågående tragedi.
Verken är lika smärtsamma som tillfredsställande att ta sig igenom, eftersom den barmhärtiga självcensuren hos övriga genrer helt enkelt inte finns där. Där annan konst tar emotionella omvägar sprätter skräck istället upp ens mentala skydd för att sedan gräva sig inåt med naglarna.
Trots det plötsligt studentbudget-vänliga priset är det därför något jag aldrig kommer att kunna njuta av på bio. Men även i avsaknad av mod kan jag alltid lita på min bristande självbevarelsedrift: Det lär inte dröja länge innan jag med bortvänd blick trycker start på nästa två timmar långa självplågeri.
