Äldre studenter deklarerar mer än gärna att de är klara med sitt studentengagemang. Jargongen är underhållande och smittsam, men Lundagårds studentlivskrönikor Isak Wickholm oroas över den sociala inkompetens som den göder.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Kan man bli för gammal för nationslivet? I min vänkrets drivs den här tesen gång på gång när kvällens klubb ska avgöras. Det verkar finnas ett bäst före-datum för att beblanda sig i studentföreningar eller nationssammanhang, oavsett om det handlar om en sångbokssittning, en cykelfest eller en spontan svängom på nationsklubben.
Jag och mina vänner har alla bidragit på olika sätt i våra studentföreningar, men idag har vi inte samma driv som förut. Kanske är det också så det ska vara. Var sak har sin tid, och när nya studenter börjar ger de nytt blod till studentlivet. Nya generationer bidrar med innovativa idéer till verksamheten och starkare stämmor på sittningarna. Det ger fog för oss som redan upplevt detta att kliva undan.
Engagemanget har gett oss fina minnen, vilket borde lämna en djup respekt för studentlivet. I vissa av mina vänners språkbruk märks dock sällan någon större uppskattning. I själva verket går det fort att förvandlas från föreningslivets förespråkare till en sittningscyniker.
Tonen mot våra forna studentliv har blivit fördomsfull och förlöjligande, jargongen om att vi är gamla som gatan återkommer ständigt. Detta trots att vi ibland bara är ett halvår äldre än våra efterträdare. När någon föreslår anmälan till en sittning eller cykelfest är det underförstått att idén är ett skämt. Att vi gamla rävar skulle raska över isen kommer inte på tal.
Jag kände mig inte helt klar med engagemanget när dessa röster började höras, och till en början skavde ironiserandet. Att omges av tidigare aktiva som pensionerat sig har dock en smittsam effekt – den sarkastiska jargongen sprider sig snabbt.
Raljerandet är roligt, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på hur mycket jag och mina vänner har förändrats. För inte så länge sedan var vi förväntansfulla, öppensinnade och nyfikna. Nu kan vi inte tänka oss något värre än en sittning. Varför skulle man betala för risken att äta middag med främlingar?
Barriären vi byggt upp gör karnevalen till en stor prövning. Plötsligt måste vi ta initiativ och lära känna nya människor, färdigheter som vi en gång haft men nu saknar. Vad pratar man med en okänd om? Att muttra om hur avdankad man är går ju inte, det vore bara osmakligt. Vi saknar fingret på studentpulsen och en vän att hålla i handen.
Trots att skepsisen är underhållande blir den alltså ett hinder för oss att njuta av studentlivet. Ironiseringen och isoleringen främjar vårt sociala förfall. Studentlivet blir trots allt vad man gör det till, och vill vi sluta med den sociala hedern i behåll är det hög tid att skala ner på skämten.
