Varför pratar ingen utom David Attenborough om FN:s tredje havskonferens? Hans nya film ”Ocean” visar mänsklig förstörelse på ett närmare, och vackrare, sätt än någonsin tidigare. En ny klimataktivistisk mentalitet har slagit rot, noterar Sixten Ferring Houltz.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Den 8 juni är vårterminen vid Lunds universitet officiellt slut och antagligen reser många studenter redan då mot olika kuster för att ligga på stranden medan saltvattnet torkar i håret, spanandes ut över vågorna.
Samtidigt kommer representanter från Sveriges regering vara på väg mot Nice och då inte primärt för att bada, utan för att delta i den internationella FN-konferensen UNOC 3. Från 9 juni ska deltagarna komma överens om nya riktlinjer för hållbart användande och bevarande av marina resurser. Inför denna händelse visar Panora i Malmö filmen Ocean, med naturfilmaren David Attenborough som berättare.
Det är inte första gången den välbekanta rösten hörs till bilder av djuphavet. Under sitt nästan sekellånga liv har Attenborough etablerat sig som ett kvalitetsmärke för BBC:s bästa naturdokumentärer. Sedan den första filmen i Blue planet-serien från 2004 har hans produktioner haft en särskild lutning åt marina miljöer och inte sällan uppmanat till miljöaktivistism. Ocean är kanske den mest politiska filmen hittills.
Den markerar ett skifte i den allmänna miljödiskursen. Budskapet riktat till FN-konferensen i juni är klassiskt – omfattande fiskefria zoner är det enda sättet att rädda den biologiska mångfalden, fisket och dessutom klimatet. Men hur Attenborough förklarar varför havet måste skyddas överraskar.
Så gott som inget av den Änglamark-retorik som hängt kvar i miljörörelsen sedan 70-talet dyker upp hos berättarrösten. Jag menar alltså det tänkesätt som utgår från att människorna har ett ansvar att skydda naturen, eftersom den är så fin och djuren så gulliga, och eftersom det är oetiskt att förgripa sig på vår uråldriga moder jord. Den motivationen har ekat från miljöaktivisternas talarstolar i ett halvt århundrade utan att lyckas mana till handling.
Filmen visar i stället hur arter som fiskeindustrin utmanar ersätts av nya och att fullständiga kretslopp återuppstår förvånansvärt fort så snart fisket avbryts. Havet tar i själva verket inte någon varaktig skada av vårt inflytande. Så mäktig är inte människan. Det är däremot vi själva som svälter när fisken slutar att komma, samhället som hotas av klimatförändringar när plankton och alger inte kan omsätta koldioxid till syre, och städer som läggs under vatten när havsnivån stiger.
Attenborough har lagt av klimatrörelsens tendens att leka både skurk och hjälte. Han talar klarspråk: Vi ska inte rädda havet från oss själva – vi måste rädda oss från havet.
I Ocean åtföljs den nya tidens ekologi också av en ny tids estetik. Djuphavsavsnitten ur Attenboroughs gamla filmer, som det väldiga projektet Planet Earth från 00-talet, väcker öm kärlek för havsdjupens mystik hos alla som ser dem. Allt är så annorlunda där nere. Det liv som finns på riktigt stort djup följer ett helt annat tempo än livet på land. Det är ett långsamt, overkligt tempo som skiljer sig från vår världs på samma sätt som poesins tempo skiljer sig från prosans.
Kan ondskan vara så stor?
Sådan marin kärlekspoesi finns naturligtvis också i Ocean. I centrum för filmen finns dock någonting som ännu inte har skådats inom den här genren. Produktionen är först med att ta hjälp av ny teknik för att lyckas filma trålfiske från havsbottnen. Vi får se bottnens färgsprakande myller förvandlas till dyiga öknar täckta av kadaver, orsakade av trålens nät som drar fram som en rasande gud över Sodom och Gomorra. Det är hemskt, men det som är häpnadsväckande är att regissörerna Colin Butfield, Toby Nowlan och Keith Scholey också lyckas göra det vackert.
Det är ett försök som pekar mot det nya, brutala och kärleksfulla sätt att göra konst av människans grymhet, som vi har behövt så länge. Redan 2008, i filmen Examined life av den kanadensiska regissören Astra Taylor, stod filosofen och cineasten Slavoj Žižek på en soptipp och efterfrågade precis detta. Han pekade mot det böljande avfallslandskapet och sa: ”Här borde vi börja att känna oss som hemma.” Det kan bara filmen och konsten lära oss.
Varje bild av vår miljö som inte skildrar sopor, utsläpp, djuphavstrålar och grävskopor måste i dag kallas för konservativ och idealistisk. Om vi måste älska vår miljö för att skydda den, måste vi också älska den för det den är. För ”kärlek”, sa Žižek som just grävt upp en porrtidning ur en sopcontainer och skakat underkännande på huvudet, ”är inte idealisering.”
Enligt Aristoteles var målet för antik grekisk tragedi att få publiken att känna medlidande och fruktan på ett sätt som gjorde dessa känslor hanterbara. Lite som i Titanic, eller i en bra skräckfilm. Så känner jag också när jag ser de underliga djuphavsdjuren som flyr i panik framför en enorm rykande trål, tills de inte orkar mer och fångas in.
Scenen skapar medkänsla, men är inte bortstötande – den skrämmer utan att paralysera. Båda känslorna följs nämligen av en fascination. Man frågar sig intresserat: Kan ondskan vara så stor? Resultatet blir att man fortsätter titta utan att sucka och gömma ansiktet i händerna eller omedvetet fly i tankarna.
Det kommer aldrig att uppstå något naturligt förhållande mellan människa och djur. Människan kommer aldrig att få bli naturens räddare. Det enda som kommer att driva oss till att sluta omintetgöra kretsloppen och mångfalden i vår miljö är viljan att rädda vårt eget skinn, och innan dess kan vi förvänta oss fortsatt massdöd tills vi inte längre känner igen det vi en gång brukade kalla för natur. Det är sanningar som är svåra att uttrycka på ett romantiskt sätt. Men kanske kan de åtminstone uttryckas intressant.
”Jag vill att ni drabbas av panik”, sa Greta Thunberg 2019. När folk drabbas av panik är det dock bara vissa som får impulsen att agera. Många flyr och ytterligare andra står handlingsförlamade. Det är väl egentligen också precis så läget ser ut idag. Vi har testat det.
Det som egentligen saknas är ett modernt bildspråk som kan avbilda mänsklig ondska, utan romantisering, spelat rättspatos eller demonisering. Kulturen behöver ta sig an ondskan med en naturfilmares fascination. Ta sig riktigt nära, skärskåda och förstå. För först då kan vi möjligen tämja besten.
Dit har vi inte nått än. Och jag vet inte om Sveriges kommande regeringsrepresentanter vid UNOC 3 har den förståelsen. Om inte hoppas jag att någon kan påverka dem, och vet att Ocean har gjort ett värdigt försök.
Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 4 2025.
