Varenda generation som nått vuxen ålder har gnällt över samma sak sedan urminnes tider: ”Musiken var bättre förr.” Det är en förenkling som inte håller. Gen Z har blivit dinosaurier och lämnat nyfikenheten bakom sig.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Med vuxenlivet i antågande är det nu min generations tur att få minnas en förgången tid. I år har vi bland annat tvingats att blicka tillbaka på 2016 genom det rosatonade filter som blev ett kännetecken för mitten av 2010-talet. I samband med det här har även svepande slutsatser om erans musik bubblat upp till ytan. Det finns en uppfattning om att musiken som producerades då var felfri och inte lika oduglig som dagens musik.
Justin Biebers ”Love Yourself” och Lukas Grahams ”7 Years” lyfts av världens tråkigaste människor på sociala medier som exempel på hur bra popmusiken var under Guds år 2016. Personer som idag har ugnsbakad fetaostpasta som paradrätt och som bara inte får missa nästa avsnitt av Euphoria.
Allt som fanns på radion och toppspelistorna under denna tid ses som höjdpunkten av kulturella upplevelser. Det kan inte bli bättre än då, menar den nostalgiska mainstreampopens förespråkare. Problemet med en sådan stor generalisering är att man fullkomligt bortser från hur mycket usel musik det fanns även då. Jag kollar på er, the Chainsmokers.
Överlevnadsbiaset har alltså vunnit och på gott och ont resulterat i att vi sållat bort all urvattnad housemusik från vårt kollektiva medvetande. Musiken från ungdomen var inte bättre, men minnet är selektivt. De nostalgiska skygglapparna påverkar vår syn på nutiden, genom att bidra till att skärma av folk från all den bra musik som produceras i dag.
Nostalgin är givetvis en oerhört stark känsla, vars vemod kan framkalla en oskuldsfull sinnesstämning för en tid innan ChatGPT och pandemin. Tydligen är känslan stark nog att hämma minsta skymt av nyfikenhet och utforskarlust för dagens musik. För det finns fortfarande fantastiskt musik där ute, för den som inte behöver bli skedmatad med kulturuttryck. En pytteliten positiv aspekt av att vi skrivit över planeten till ondskefulla miljardärer är trots allt att man faktiskt kan hitta nya artister på deras plattformar.
En uppmaning till mina generationskamrater är att låta det utforskande beteendet agera ledstjärna. Att fullkomligt omfamna nostalgin är att kapitulera. Det är inte bara att godta att det bästa ligger i det förflutna, det är även att stänga dörren för allt hopp om nuet och framtiden.
