Per Gunnar Holmgren, Lundagårds redaktör 1982-1983, har avlidit, 70 år gammal. Han efterlevs av sin hustru, Lena Holmgren, och sönerna Erik och Olle. Efter sin tid i Tornrummet arbetade han även på Expressen, Sydsvenskan och Dagens Medicin. Nils Hyllienmark och resten av redaktionen 82-83 tillägnar honom detta minnesord.
Några av oss kände Per Gunnar sedan tidigare, Henning Hansen från Per T Olssons redaktion och jag som var hans kompis med ett studenttidningsförflutet som redaktör för Dackekuriren. Men när vi kom till Tornrummet för ett första redaktionsmöte en januaridag 1982 var vi helt nya för varann. Där var Patrik Richter, Hans-Uno Bengtsson, Marianne Thunberg, Henning, Per Gunnar och jag.
Per Gunnars idé var att vi skulle göra Lundagård ihop. Det började med en gigantisk grisfotsaladåb på ett recept från södra Halland. Den bjöd vi lokalpressen som inte åt av den men skrev om den. Henning fotade, Marianne tecknade, Hans-Uno fabulerade sant och ljug om allehanda roliga saker. Patrik och jag skrev om de mindre roliga. Så småningom anslöt Jonas Ellerström, som redan då fattat att litteratur var så viktigt att hans universitet inte blev Lunds, och Pär Nordahl som tillsammans med Henning gjorde Lundagård till ett eget forum för sin bildkonst. I början av 1983 kom Eva Dalman och andra. Per Gunnar fick i Eva en efterföljare som sömlöst kunde ta över utan att Studentkårens onda ande fick grepp om redaktionen.
Men vad gjorde Per Gunnar? Jo, han utvecklade grunderna till sin helt egna stil, management-by-coming-försent. Och den ledde till succé. Internt. En disparat grupp personer, några med stora egon, helt olika bakgrunder och intressen, svetsades samman i en fri arbetsgemenskap där varje utgivet nummer firades. Honoraret åts och dracks upp sena kvällar på Grand Hotell. Och externt. Vi citerades ofta i Aftonbladet, Expressen och DN. Ibland var vi först med nyheterna som när vi fick LO:s ordförande (det här var 80-talet, LO var viktigt) att säga att studiemedlen behövde höjas.
Per Gunnar sniffade ständigt rätt på nyhetskrokar som han och vi kunde göra till spetsiga lägg. Han ringde upp personer som aldrig hört talas om Lundagård. Per Gunnar ingav omedelbart känslan att den uppringde och Lunds lilla kårtidning var en perfect match, en intervju i Lundagård ett måste.
Men samtidigt, han var aldrig på plats, alltid för sen, alltid ringande från Borrby, Stockholm eller Menorca med en svävande prognos om återkomst till Lund. Så vi fick full frihet att göra Lundagård. Det blev kollegieblocksnummer, Hundagård, Hans-Unos fantastiska essäer, intervjuer med politiker och andra som faktiskt lästes, till slut en 24-sidors Q-vers, ett lundensiskt kalejdoskop som retade rätt många. Men gör om den om ni kan (tänkte Per Gunnar högt i Tornrummet).
Per Gunnars ledarskap var samlande, genialt, stöttande och kreativt. Det kan inte skiljas från hans person, utan var verkligt äkta. Sedan tog han det med sig till Expressen, Östgöta-Corren, Sydsvenskan och Dagens Medicin och belönades välförtjänt med Stora Journalistpriset. Ibland funkade det inte. Byråkratisk fyrkantighet slog då ner hans ibland anarkistiska skaparkraft trots att den alltid var vänlig och generös. Men oftast blev det bra. Alla som var med blev stjärnor och allt var möjligt.
Men vi på Lundagård 82-83 var först. Det gjorde oss till vänner för livet. Vi hyllar det minst en gång om året. Då är Hans-Uno, död redan 2007, med oss när vi lyfter vår Royal Danish. Och från och med nu ska Per Gunnar sitta där i anden med oss. Det var han som såg att just vi oslipade individualister kunde göra Lundagård tillsammans. För det fria ordet. Det kommer vi att tacksamt minnas tills den mest seglivade av oss drar sin sista suck.
Nils Hyllienmark för redaktionen 1982-83
Marianne Dock
Henning Wettendorf
Pär Nordahl
Patrik Richter
Eva Dalman
