Kulturkanon skulle tillgängliggöra svensk kultur, men effekten kommer bara att bli motsatsen. Att lista vad som gör Sverige svenskt blir bara ännu ett sätt att markera vilka som inte passar in. Det menar Lundagårds politiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I december 2023 beslutade regeringen att en svensk kulturkanon skulle tas fram. Syftet var att “göra svensk kultur tillgänglig för fler”. Resultatet presenterades nyligen och möttes, som väntat, av både ris och ros.
Det kan tyckas lockande med idén om en kulturkanon; en lista på verk som alla svenskar borde känna till – som en slags gemensam referensram. Men ju mer man skrapar på ytan, desto tydligare blir problemen.
Kultur har aldrig varit något statiskt som kan listas eller klassificeras. Tvärtom är kulturen i ständig förändring – skapad i möten, genom migration och influenser. Att tala om ett enhetligt svenskt kulturarv blir därför vilseledande. Mycket av det vi gärna kallar svenskt är i själva verket en produkt av många års utbyten. “Idas sommarvisa” skrevs av en invandrare, tacos har blivit helig fredagsmat och Harry Martinson inspirerades av kinesisk filosofi.
Exemplen kan göras många, men poängen kvarstår. Att försöka frysa fast kulturen i en statligt sanktionerad lista framstår helt enkelt som historielöst – och framför allt onödigt. Det blir ett sätt att stänga ute, snarare än att bjuda in. När man gör en lista över vad som räknas, bestämmer man också vad – och vem – som inte gör det. 50-årsgränsen gör att en stor del av det mångkulturella Sverige utesluts. Visserligen återfinns enstaka verk från samiska, romska och judiska skapare, men representationen är bristfällig eftersom processen skett utan samråd med de nationella minoriteterna – trots att de enligt lag har rätt till det. Verken fungerar därför mer som ett alibi än verklig inkludering.
Det är därför inte så förvånande att universitetens expertis inte tycks ha fått något större utrymme i processen. Lunds universitet, som ofta lämnar remissyttranden i allt från lagförslag till kulturpolitiska beslut, hade sannolikt påmint om just om kulturens rörlighet och om hur migration och minoriteter format det svenska. Men ett sådant svar hade knappast passat in i regeringens narrativ.
Förslaget om en kulturkanon verkar handla mindre om att tillgängliggöra kultur, och mer om att signalera vad som anses vara “riktigt svenskt”. Kulturell gemenskap skapas genom öppna samtal om kulturarvet och dess roll i samhället. Det behövs fler möten mellan olika kulturer, och mellan gamla och nya traditioner – inte en statligt sanktionerad litteraturlista. I en tid där den politiska agendan redan präglas av främlingsfientlighet blir kanonen bara ännu ett verktyg för att befästa en idé om kulturell homogenitet.
Det kan tyckas lockande med en kulturkanon. En lista med det finaste det här landet har att erbjuda. Men är det verkligen det vi har fått? Det fina med kulturen är ju att den redan är allas. Den finns i våra böcker, filmer, sånger, maträtter och berättelser. Den behöver ingen lista för att leva vidare – tvärtom riskerar en kanon att hämma just det som gör kultur till kultur: dess rörlighet och ständiga förändring.