Det är trångt i Gillestugan på Helsingkrona nation, och salen är packad med spexfanstaster för genrepet av Granfejden eller: Han vet inte ens vad slonke betyder. Lundagårds Johan Larsson satt i publiken för ett nostalgiskt spex som överträffade höga förväntningar.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det är trångt mellan stolarna på vad som vanligtvis är ett dansgolv på Helsingkrona Nation. Trots att det bara är genrep för Granfejden eller: Han vet inte ens vad slonke betyder är lokalen fullsatt med spexfantaster från både Helsingkrona såväl som andra spex. Känslan är familjär för den som är van att gå amatörteater i mindre lokaler. När föreställningen väl drar igång med fanfar från bandet, blir spexets drama och karaktär direkt uppenbart.
Spexets handling baserar sig på det aningen obskyra men ändå välkända grankriget som utspelar sig varje år runt påsk i Göteborgs skärgård. Granfejden handlar specifikt om konflikten mellan de två grannöarna Styrsö och Donsö, och redan i första scenen är kampen igång mellan de två rivalerna Fritiof och Märta. Vanligtvis går karaktärerna i skolan och umgås tillsammans, men under granfejden bildar de gäng och tävlar om vem som kan samla flest granar och bygga den högsta påskefyren. Genom spexet växer deras gäng med blivande filmstjärnor, förvirrade turister, en skeppare utan båt och fler märkliga karaktärer.
Alla karaktärerna får en chans att glänsa genom det sketch-liknande upplägget föreställningen anammar. Varje scen är som en egen liten sketch som bygger på det som kom innan. Trots att sketcherna inte alltid är relevanta för spexets övergripande handling lyckas varje scen väl med att bygga karaktärerna och knyta an till centrala teman om granar och vardagslivet i skärgården. Den lösa anknytningen till spexets berättelse skapar ett stort utrymme för komedin att få flöda fritt.
Varje scen blandar mästerligt studentikos humor med komedi som påminner om de svenska revyerna min pappa tittade på när jag var liten. Det blir på något sätt väldigt vardagligt. En karaktär får sin gran stulen vilket driver henne långsamt till vettet, medan två andra förklär sig till granar och förälskar sig i varandra. Som tittare kan jag bara kan luta mig tillbaka och njuta av det som sker på scenen.
säkerställa att ingen smugglar. Foto: Selma
Rosenfeld.
De två bröderna Broberg som vaktar bron mellan Styrsö och Donsö exemplifierar ytterligare den vardagliga och familjära humorn. I en scen lanserar de en röntgen för väskor för att se om någon smugglar granar, i en annan agerar de parrådgivning. Bröderna är inte särskilt relevanta för handlingen, men varje gång de går upp på scenen vet publiken att det kommer att bli roligt.
Där spexet verkligen skiner är i kupletterna. Med parodier på låtar såsom ”Håll om mig” och ”800 grader” är det enkelt att hänga med och texterna är för det mesta väldigt välskrivna. Att parodierna är skickligt utformade visar sig när nästan varje kuplett får sjungas om minst tre , men ibland uppemot fem, gånger. Vid varje omtagning ger spexet en ny och rolig version av sången.
– något som får föreställningen att skina. Foto:
Selma Rosenfeld.
Helsingkronaspexet gör också något jag tycker att fler spex borde göra: Ha med bakgrundsdansare. Det må framstå som en liten detalj, men det fyller varje kuplett med liv. Detta blir som tydligast när väl orden ”en gång till” skriks i lokalen: Då väcks den sanna potentialen av bakgrundsdansarna till liv. Under vissa omtag attackerar de artisterna, medan de under andra spelar kula. Överlag gör bakgrundsdansarna varje nummer mer minnesvärt.
Granfejden är exakt det som ett spex ska vara. Föreställningen är lättsam och underhållande, samtidigt som den har en löst sammanhängande, kaotisk berättelse där publiken aldrig vet hur handlingen kommer sluta. Trots det löser sig allting och handlingen får ett lyckligt slut. Allting visar på en otrolig kreativitet och kärlek till spexets konstform vilket resulterar i en uppsättning som samtliga kan njuta av.
