Ofta talas det om södra Libanon i militära termer. Men för de som bor där är det deras hem och inget annat. Studenten Mousa Alsheikh skriver i sin insändare om hur mänskligt lidande bemöts väldigt olika, beroende på vilka det är som lider.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Södra Libanon får sällan beskrivas som något så enkelt som ett hem. Israels återkommande angrepp har gjort det till en front och en gränszon. Men för dem som lever där är det inte ett strategiskt område. Det är platsen där deras familjer finns, där deras döda är begravda och där varje nytt angrepp hotar att förvandla vardag till överlevnad.
Det är därför omvärldens språk blir så avslöjande. När andra stater försvarar sitt territorium kallas det självförsvar. När människor i södra Libanon vägrar att acceptera ockupation, bombningar och fördrivning, förändras plötsligt tonläget. Då handlar det inte längre om människors rätt att leva i trygghet. Samma handling får olika namn beroende på vilka liv som står på spel.
Det handlar om hur olika liv värderas. I vår tid filtreras nästan allt lidande genom politik, men inte på ett jämlikt sätt. Vissa döda möts omedelbart av sorg. Andra omges först av förklaringar, reservationer och strategiskt språk. Vissa barns rädsla uppfattas direkt som mänsklig. Andra barns rädsla måste först passera genom ett geopolitiskt sammanhang innan den ens får synas. Där visar sig en annan form av brutalitet. Inte bara i våldet, utan i att vissa människors lidande fortfarande måste förklaras innan världen agerar.
Människorna i södra Libanon vill inte leva i krig. De vill odla sin mark, öppna sina butiker, låta barnen gå till skolan utan att himlen uppfattas som ett hot. De vill kunna planera längre än till nästa attack. Men gång på gång har de tvingats leva som om allt detta bara vore till låns, som om deras hem alltid kan förvandlas till ruiner och deras framtid alltid kan skjutas upp.
Därför klingar talet om vapenvila tomt. Världen har redan sett hur den bryts, medan civila mördas och omvärlden inte gör mer än att beklaga i efterhand, när den ens gör det.
Det som sker i södra Libanon blottlägger hur olika människors trygghet fortfarande värderas. När vissa hem gång på gång behandlas som förhandlingsbara, och vissa döda snabbare glöms bort, säger det något om vilka liv som lättast hamnar i skuggan.
Det som gör detta så outhärdligt är att mönstret är så gammalt: förstörelse, fördrivning, återvändande, återuppbyggnad och sedan ännu en omgång våld. Samma familjer lär sig samma läxa om och om igen: att världen kan vänja sig vid deras sorg.
Där börjar också sveket. Inte bara i bomberna, utan i vanan. I att vissa människors rädsla har blivit så bekant att den slutat skaka om. I att deras lidande nästan alltid åtföljs av förklaringar, reservationer och språkliga försiktigheter.
Över en miljon människor har drivits bort från sina hem. Världen får inte låta det mönster av fördrivning och förstörelse som redan drabbat Palestina upprepas i södra Libanon. Den avgörande frågan är inte hur mycket mer människor i södra Libanon ska behöva lida, utan när världen tänker agera för att stoppa Israels angrepp, återkommande aggression och försök till ockupation.
Mousa Alsheikh, student
