Bakom lucka 1 gömmer sig Lundagårds alldeles egna redaktörstrio. Självklart är det de som inleder årets julkalender. Smilla Sundén Pettersson, Amanda Barratt och Marius Lyckå har sedan sommaren haft ansvar för Sveriges äldsta studenttidning – nu berättar de om sin resa hittills. Vad innebär det egentligen att driva Lundagård? Och hur mycket julstress tål en redaktion?
De börjar med att blicka bakåt på sin första tid.
– Vi fick rätt bra och många tips från de förra redaktörerna som har underlättat vårt jobb, säger Marius.
– Man har ju som mest energi och gör ju som mest fel i början, men man lär sig såklart, lägger Smilla till.
Rollen som redaktörer har inneburit mycket ansvar, korta deadlines, men även krav på att delta i sociala sammanhang, något som inte var förväntat.
– Det har varit oväntat hur ofta vi blivit någon form av lekledare, berättar Marius.
– Det är ett väldigt socialt arbete, vi träffar många olika människor dagligen, förklarar Smilla.
Bland alla arbetsuppgifter är tipsmejlen en ständig källa till både förundran och skratt. En del tips har varit användbara. Vissa är bara märkliga.
– Människor förstår inte alltid vad som är nyhetsvärde, det finns mycket vi behöver tacka nej till, berättar Smilla.
Som nya redaktörer finns en förväntan att man ska tänka nytt, samtidigt som tidningens anda ska finnas kvar. När jag intervjuar redaktörerna har de inte hunnit sätta sin prägel på tidningen än. Samtidigt så har bara en fjärdedel av tiden passerat och de är fortfarande optimistiska och positiva till tiden de har kvar.
– Jag tänker att det krävs ett år att lära sig jobbet och sen får man ett år att få vara duktig och tänka nytt, förklarar Amanda.
Den egna stilen växer fram inför varje nummer.
– I vissa avseenden kan det märkas att det är jag som sätter ihop kultursidan, men samtidigt är det inte helt fria tyglar, för det ska också vara enhetligt med resten av tidningen, svarar Smilla.
Ett nytt inslag har de dock lanserat under terminen: En receptsida. Det är kanske inte något journalistiskt stordåd, men redaktörerna är nöjda ändå.
– Än så länge är vi nöjda över receptsidan, det säger ju allt om vilka vi är, säger Marius med glimten i ögat.
När redaktörerna blickar framåt och får frågan vad de drömmer om att få göra under sin tid finns det blandade idéer från alla tre. Att skriva om större händelser och jobba breaking är något som Amanda lockas till lite extra.
– Att göra någon större granskning hade varit kul, men just det är svårt att göra i förväg, man får ju ta det som det kommer. Jag är ju lite avundsjuk på de som fick skriva om Lundakarnevalen 2022 och artisten som blev polisanmäld, berättar Amanda.
Marius å andra sidan vill göra tillbakablickar och lyfta historia. Något han själv önskar att han skrev är bland annat reportaget om adliga studenter från Lundagård #7.
– Jag hade velat göra en riktigt fet historisk tillbakablick, svarar Marius.
Smilla har sin egen önskelista.
– Av ren själviskhet hade jag velat intervjua Ina Lundström, säger hon.
Men att vara först på bollen är inte alltid lätt.
– Grävet om cykelstölder som Sydsvenskan gjort önskar man ju att man själv gjorde, fortsätter Smilla.
Snart publiceras årets sista nummer och även redaktörerna ska få varva ner inför julen. Julkalendern, som är en uppskattad tradition sedan några år tillbaka, är något Amanda sett särskilt mycket fram emot.
– Vissa luckor kommer nog vara riktigt uppskattade, medarbetarna har varit väldigt kreativa och det har varit kul att se. Julkalendern är allt från tips och rekommendationer till en inblick i en jul som inte är ens egen, säger hon.
– Det är lättsammare och roligare än vad Lundagård kanske är i vanliga fall, avslutar Smilla.
Julens mest överskattade och underskattade inslag enligt Lundagårds redaktörer
Vad är mest överskattat med julen?
Smilla: Alla julkampanjer som håller på i 3 månader
Marius: Sill
Amanda: Pepparkakor
Vad är mest underskattat med julen?
Smilla: Mjuk pepparkaka
Marius: Att bara umgås med sina nära och kära
Amanda: Sill
