Internetfenomenet "the backrooms" tog den digitala världen med storm. Nu har skräckfenomenet blivit långfilm, men det som funkade i kortformat funkar inte alltid i långformat.
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Konceptet ”the backrooms” skapades 2019, inspirerat av en bild på vad som sedan dess visat sig vara en amerikansk hobbybutik under renovering. Internetversionen beskrev istället platsen som en dold verklighet, och något den oförsiktiga kan falla in i med ett snedsteg på fel plats vid fel tidpunkt. En alternativ dimension bestående av ett oändligt, ödelagt kontorslandskap i gulaktig lysrörsbelysning, och i värsta fall ljudet av något som rör sig runt hörnet.
”The backrooms” som internetfenomen är till sin grund ett kollektivt arbete skapat under lång tid av ett flertal anonyma författare på diverse internetforum. Youtubern Kane Parsons, “Kane Pixels”, har dock byggt upp sin egen personliga version i sin ”Backrooms”-serie, bestående av realistiskt animerade kortfilmer. Efter fyra år med projektet fick han nu fortsätta med det som långfilmsregissör.
Problemet är att film kräver ett händelseförlopp, förankrat i väl underbyggda karaktärer och med en fattbar kronologi. Skräcken från internetserien uppkom å sin sida ur mysteriet, där det överväldigande kaoset utan svar lämnade tittaren kippandes efter andan. Projektets själ var ett stormigt hav, något filmmediets behov av överblick nu mullrar fram som en motorbåt över.
Som lösning på formateringskonflikten reduceras omgivningen till att utgöra en förlängning av karaktärerna, som i sin tur gjorts så lättolkade som möjligt: En kallt distanserad forskare som tillbringar större delen av filmen med ansiktet i det kalla ljuset från datorn han spelar upp övervakningsfilm på. Två narkotikapåverkade tonåringar som i fraset från sina pösiga jeans växlar mellan himlande ögon och gälla skrik. En man i ekonomiskt och emotionellt upplösningstillstånd, och en psykolog vars repliker utgör en fullkomlig uppradning av filmens teman. Utseendet på ”the backrooms” påverkas av karaktärernas livsupplevelser och personligheter, och vad som borde ha varit filmens abstrakta huvudperson förminskas således till ett förvaringsutrymme för symbolisk rekvisita.
Filmens höjdpunkter är emellertid just det visuella. Det som sker i det statiska surret från lysrörslamporna, under obevekliga stillbilder eller utdragna, sammanhängande sekvenser utan ord. Där får den kreativa ambitionen lysa igenom, och symboliken kryper under skinnet istället för att bokstaveras ut i manuset. Det finns en detaljrik medvetenhet bakom såväl kameravinklar som scenografi, och en beundransvärd envishet bakom valet att genomgående använda avancerade praktiska effekter över CGI.
I grunden är Backrooms en film om att överkomma sitt förflutna eller uppslukas av det, med varierande nivåer av bokstavlighet. Trauman, lögner och felaktiga minnen förkroppsligas i en imitation av rummen de utspelades i. Plötsligt står barndomshemmets möbler och tapeter malplacerade i de monotont blekgula kontorskorridorerna, som om de teleporterades dit när karaktärerna gjorde det.
Det är synd men förståeligt att filmen lyckas både över- och underförklara sig själv. Den vaga grundpremissen från 2019, och filmens val att inkorporera karaktärernas förvrängda minnesbilder som fysiska element i dess skepnad, innebär att ”the backrooms” i långfilmsformat bara kunde bli en av två saker:
Ett parallellt universum, med ett utseende som hela tiden förvrängs av mänsklig subjektivitet men vars medvetande sedan långt innan vår existens har arbetat utifrån en egen vilja. Ofattbar och skräckinjagande, en naturkraft och en så uråldrig del av vår värld att den växt utanför dess fysiska ramar. En plats som står över ondska och skonsamhet, och en varelse långt bortom all mänsklig förståelse.
Eller en labyrint av gulnande väggar och flimrande lampor i surrealistisk kontorsmiljö, helt enkelt eftersom det ser lite läskigt ut. Och så några referenser till karaktärernas personliga trauman här och var, för att rättfärdiga den spända bakgrundsmusiken. Och ett vrålande monster någonstans därinne också. Varför inte?
Backrooms placerar sig i en otroligt frustrerande kompromiss någonstans däremellan, med den kosmiska skräcken reducerad till utspädd pop-psykologi. Det är en visuellt imponerande besvikelse.
