Bakom en meritokratisk fasad döljer sig det faktum att universitetsstudier i praktiken vilar på seglivade strukturer kopplade till bakgrund och klass. Lundagårds politiska krönikör Josefina Bengtsson frågar sig om universitetet fungerar som en mötesplats för elitens barn, snarare än som ett sammanhang för utbyte av kunskap och perspektiv.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Efter mina snart tre år i Lund har ett mönster visat sig särskilt tydligt: Bland studenterna här finns en påtaglig social homogenitet. Var och varannan person jag stöter på är fjärde generationens akademiker, direkt importerad från något av storstädernas välbärgade områden. Detta är ingen isolerad iakttagelse, utan speglar också statistiken i stort.
Nationellt sett väljer sju av tio barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning att studera vidare på högskola eller universitet inom fem år efter studenten. Bland barn till föräldrar med enbart gymnasieutbildning gäller det bara fyra av tio. Också mellan kommunerna är skillnaderna stora. Danderyd och Lidingö, som av en händelse råkar vara landets rikaste, ligger i toppen vad gäller andel som börjar på universitetet. Med andra ord är socioekonomisk bakgrund en helt avgörande faktor för fortsatta studier.
Ur ett samhällsperspektiv är högre utbildning viktigt för såväl ekonomisk tillväxt och innovation som för demokrati. På ett mer personligt plan öppnar det upp karriärmöjligheter som i längden leder till högre inkomster. För att inte tala om den enorma tillgång av kulturellt kapital – sociala koder, normer och kontaktnät, som finns att hämta i den akademiska sfären. Universitetsstudier är, kort och gott, en klassmarkör.
Trots det upplever jag att klassanalys ofta avfärdas som förlegad, något som snarast hör hemma i ett utdött ståndssamhälle. I den svenska välfärdsmodellen är högre studier visserligen tänkta att fungera som språngbräda för social rörlighet. Utbildningen är gratis och CSN gör det möjligt att studera, även för de som saknar ett ekonomiskt skyddsnät att falla tillbaka på. Men det är svårt att bortse från att en betydande del av lundastudenterna kommer från – om vi säger så – ganska välbeställda bakgrunder.
Lunds universitets värdegrund inkluderar klassiska slagord om mångfald och en vision om att tillsammans forma ett ”framgångsrikt universitet med stor bredd”. Hur man rent konkret ska gå tillväga för att fånga upp underrepresenterade grupper är oklart. Att universitetet misslyckats med detta uppdrag är desto tydligare.
Idén att universitetet ska fungera som en plats där alla, oavsett bakgrund, kan mötas för att dela perspektiv och erfarenheter är god. Bättre är att se det för vad det är: En institution för social reproduktion där de klassklyftor som är tänkta att suddas ut istället cementeras. De tafatta försöken till breddad rekrytering gör alldeles för lite för att hindra akademin från att förbli inskränkt och homogen. Och hur givande blir egentligen det intellektuella utbytet när alla har samma referensramar – dessutom hämtade från samhällets övre skikt? Ståndssamhällets arv tycks, trots allt, vara högst närvarande även idag.
