De uppmärksammade utvisningarna av välintegrerade och arbetande personer visar hur långt den svenska migrationspolitiken har glidit från rimlighet och rättvisa. När de tvingas lämna landet drabbas inte bara de själva och deras närstående, utan också arbetsgivare, universitet och samhället i stort, skriver Lundagårds politiska krönikör My Pohl.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Doktoranden Fahima Ayoub Khan vid Göteborgs universitet är i slutskedet av sin doktorandutbildning. Nu ska hon utvisas, fyra år in på en femårig utbildning. Anledningen? Hon tog med universitetets godkännande ledigt från institutionstjänstgöringen, det vill säga de ungefär 20% av arbetstiden som läggs på bland annat undervisning, för att kunna fokusera på att slutföra avhandlingen.
Detta är bara ett bland många uppmärksammade fall. Under våren har debatten om de orättvisa utvisningarna blossat upp rejält. Konsekvenserna av de illa utformade migrationslagarna har blivit smärtsamt tydliga och fått genomslag i media. I januari ställde den moderata ordföranden i Lund sig frågan “Vad sänder det för signaler när personer som gör allt det svenska samhället kan kräva, som arbetar, utbildar sig, bidrar och identifierar sig med Sverige, ändå inte kan känna sig trygga med att få stanna?” i Sydsvenskan. En annan representant för Lundahögern som bidragit till debatten är Fredrik Kopsch.
Kopsch är chefsekonom på den liberala tankesmedjan Timbro och docent i fastighetsekonomi vid Lunds Tekniska Högskola. Han har under flera månaders tid ihålligt och engagerat lyft frågan om de orättvisa utvisningarna. Nyligen släpptes hans bok Utvisad där en historisk genomgång av Sveriges migrationspolitik alterneras med intervjuer med personer som direkt drabbas av den förda politiken. Det är ingen rolig läsning. Migrationsverket framstår som en kafkaartad myndighet som jag inte ens skulle önska min värsta fiende att behöva ha något att göra med. En av de intervjuade är 18-åriga Fidan som strax innan hon skulle ta studenten fick beskedet att hon som ensam i sin familj ska utvisas. Hon är född i Sverige och har gått i svensk skola, men eftersom hon fyllt 18 ska hon nu utvisas till Azerbajdzjan där hon väntas bli bortgift mot sin vilja. Det är en omänsklig politik.
Dessa utvisningar påverkar på flera nivåer. Exemplet med GU-doktoranden utgör inte bara ett personligt bakslag utan även ett stort resursslöseri. Dessutom riskerar sådana fall att avskräcka internationell spetskompetens från att söka sig till svenska lärosäten. Att göra universiteten mindre internationella skulle försämra forskningen. Vetenskapliga publikationer med författare som har hemvist i minst två olika länder, det vill säga internationella sampublikationer, får ett klart högre citeringsgenomslag.
Den svenska migrationspolitiken har på kort tid spårat ur fullständigt. Det började med den osmakliga prioriteringen att omfattande och oflexibla välfärdssystem går före rätten att söka skydd i ett annat land. Sedan infördes höga lönekrav för arbetskraftsinvandring som förväntas försämra företagens kompetensförsörjning och göra Sverige fattigare. Och så nu dessa vansinniga utvisningar av integrerade och arbetande personer. Det är en politik som saknar både hjärta och hjärna.
