Aliens, svågerpolitik och ingenjörstanter intar scenen på Helsingkrona nation när Helsingkronaspexet ställer upp sin nyproduktion Månlandningen eller det är ju knappast raketforskning!. Lundagårds Johan Larsson var på plats för att se om spex även är bra på månen.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Titel: Månlandningen eller det är ju knappast raketforskning!
Originaluppsättning: 2026
Visas: 16-18/4
Det är presskonferens i Vita huset. Presidenten ska precis hålla ytterligare ett tråkigt tal som hans assistent Frans har skrivit. Precis innan konferensen får presidenten andra tankar och avslöjar att människan ska gå på månen.
Spexet kastar publiken rätt in i handlingen. Från att skynket åker åt sidan tar det bara några minuter tills presidentens storhetsvansinne introduceras och se hur hans assistent förtvivlat försöker styra upp presidenten på rätt bana. Bara några minuter efter det så är planen att landa på månen ett faktum. Att spexet går snabbt är en genomgående trend och det gynnar både handlingen och komedin. Det finns aldrig en stund där publiken väntar på nästa skämt, snarare får man försöka återhämta sig mellan skratten.
Det är inte bara komedin som gör spexet utan även karaktärerna och manuset. Trots att varje karaktär får väldigt lite tid på scen, skapar de ett stort intryck. Den främsta anledningen till detta är hur överdrivna de är. Michael Collins exempelvis, är en dryg, arrogant nepobaby utan att veta om det själv. Varje karaktär hatar honom och just det är anledningen till att han blir skickad till månen. Hans interaktioner med de andra karaktärerna skapar så pass många skratt att man nästan blir rädd när han kliver upp på scen.
Självklart ska inte heller syet och sminket glömmas bort när det kommer till karaktärerna. Framförallt lyckas de fantastiskt väl med att klä och sminka de två utomjordingarna som smyger sig på raketen. Mina ögon dras också till kulisserna som inte bara är välgjorda men även innehåller små roliga detaljer.
Spexet skiner oavsett kuliss eller skådespelare på scen. Allting flyter på som det ska med bara några smärre teknikstrul. Handlingen byter fokus mellan allt från konspirationsteorier till utomjordingars övertagande av jorden, men publiken är nöjd ändå. Den ständigt skiftande handlingen är aldrig fokus för spexet, utan energin läggs istället på komedin.
Allting som är bra med spexet är dock inte skapat av ensemblen. Även den trånga nationslokalen spelar en stor roll. Närheten till scenen och till skådespelarna skapar ögonblick som inte kan återskapas i Stora salen. Stämningen är mer avslappnad och det går att se hur roligt skådespelarna har på scenen. Just det avslappnade och trygga skapar en av spexets roligaste scener: Tennismatchen på månen går fel och bollen fastnar omedelbart i taket. Spexarna anpassar sig snabbt och försöker fortsätta spela trots att bollen är fast. Publiken ropar högt efter mer och spexarna bjuder gladeligen på det. Scenen är bevis på att Helsingkronaspexarna inte är fega för att bjuda på sig själva, vilket förgyller varje tramsig scen.
Det finns många saker som går att skriva om föreställningen, men slutsatsen kommer alltid vara densamma. Månlandningen är ett fantastiskt roligt och avslappnat spex där publiken bara kan luta sig tillbaka och njuta av passionen på scenen.
