Åstadkommer vi något eller sitter vi bara av tiden? Det frågar Marius Lyckå i ledaren till Lundagård nummer 3 2026.
På senare tid har frågor om akademin och akademiker verkligen varit på tapeten. Konsensus verkar vara att vi studenter är lite odugliga och att det är ett problem. Arbetslösheten är rekordhög, även bland akademiker, men företagen och välfärden larmar om brist på kompetens. Det finns fler akademiker än jobb, men tekniskt kunniga och vårdutbildade saknas.
Ännu värre är att svenska studenter tar en sådan jäkla tid på sig. I snitt är vi 28 år gamla när vi tar vår kandidat och examensfrekvensen är 44 procent. Det är alltså fler avhopp än examina på lärosätena.
Kritiken landar alltid i en diskussion om kronor och ören. Att vi hoppar av fem utbildningar innan vi bestämmer oss för en är ett slöseri med våra gemensamma resurser. Att vi finner oss själva i Sydostasien och väljer lågavlönade samhällsvetaryrken istället för att utbilda oss till ”något nyttigt” gör våra yrkesliv kortare och livsinkomster lägre. Vi genererar mindre cash till staten.
Som kårpolitiker och politiska krönikörer i den här tidningen redan har påpekat finns ett grundläggande problem i den helt instrumentella synen på högre utbildning. Uppenbarligen är universitetets värde inte i första hand hur mycket skattemedel man ger upphov till. Att vi bildar oss är värdefullt i sig, helt oavsett om det går att omvandla till pengar. Att folk kan ägna flera år av sitt liv till att diskutera, debattera och bilda sig en världsbild är något helt otroligt som vi måste förvalta och bevara.
Men kritiken bör ändå tas på allvar. I Norge tar studenter i genomsnitt examen tre år tidigare än här. Innebär det att vi svenskar har tre år mer av bildning med oss eller bara att vi lever på samhällets bekostnad tre år längre än grannarna i väst? Förvisso är jag ingen expert på Norge, men min gissning är att man inte träder in i ett becksvart bildningsmörker när man korsar gränsen.
En syn på universitetet som grundar sig i att räkna på hur många skattekronor som stoppas in respektive kommer ut är dum. Men det finns en poäng i resonemanget. Utbildningen måste vara värd besväret.
För studenter i landet med minst lärarledd tid i EU är det inte uppenbart att så är fallet. Bara att gå på universitetet är inte en garanti för att man kommer ut som bildad och upplyst.
Ansvaret ligger till syvende och sist på oss. Vi har en plikt gentemot oss själva att göra vår tid på universitetet värd något. Som tur är finns ingen brist på sådana möjligheter i Lund. Utöver alla böcker som bör läsas och samtal som måste föras finns ett otal föreningar att engagera sig i. Kårer som behöver styras och organiseras, spex som behöver skrivas, regisseras, musiceras och spelas, studenttidningar som behöver skrivas, fotograferas och redigeras.
Gör något viktigt, så att du med rak rygg kan säga att studierna var värda din tid och alla skattekronor.
