Är det en vädjan till yngre generationer eller är det kanske ett rop på hjälp? I Lennart Sjögrens senaste diktsamling Vi är en, vi är många är människan aldrig skild från naturen. Tvärtom blir vi en del av samma kretslopp där hav, djur, berg och människor vävs samman i ett gemensamt öde.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Lennart Sjögren återkommer till naturens mänsklighet och det mänskliga i naturen. Han skriver om ansvaret vi bär som människor, men också om det ofrånkomliga i livets och dödens gång. Dikterna saknar ofta en tydlig början och ett tydligt slut.
I stället flyter de sömlöst in i varandra genom en fragmentarisk komposition utan titlar, vilket skapar känslan att läsaren rör sig genom ett större kretslopp snarare än en samling enskilda texter. Utformningen av diktsamlingen är tekniskt skicklig och har en tydlig rytm, även om det stundtals också gör läsningen svår att orientera sig i.
Språket är genomgående precist och rikt på bilder. Varje strof känns genomarbetad och det återkommande pronomenet ”vi” blir ett effektivt sätt att sudda ut gränserna mellan människan och resten av naturen. Vi är myrorna som arbetar för vår överlevnad, vi bygger våra städer, vi för krig och lämnar spår efter oss: ”Vi är en och vi är många”.
Samtidigt påminns läsaren om människans girighet och otacksamhet inför den värld vi lever i. Klimatförändringarna träder gradvis fram, fjällrävens krympande livsmiljö blir en symbol för den utveckling som inte längre går att ignorera. Sjögren försöker inte förmildra det dödliga i naturens gång, snarare gör han det tydligt att vi inte längre kan blunda för det som sker framför oss.
Diktsamlingen rör sig mellan jordens ursprung och människans begränsade livstid. Den orörda natur som en gång rymde allt liv i havet bär nu spår av människans närvaro – i bergen, i de brinnande skogarna och i de landskap vi förändrat. Människan framstår som dödlig och tillfällig medan naturen är odödlig och evig.
Lennart Sjögren gör inte anspråk på att vara unik eller framföra något radikalt. Temat känns angeläget och tidlöst, men också välbekant. Intimiteten som beskrivs mellan människan och naturen väcker inte starka känslor eller en existentiell kris. Den målar snarare bilden av det vi är nu och det vi kommer att bli om allt fortsätter som det gjort.
Det är här diktsamlingens svaghet blir tydlig. Trots det eleganta språket och den starka naturlyriken lämnas jag märkligt oberörd. Jag ser de brinnande landskapen framför mig och förstår budskapet, men dikterna öppnar inte mina ögon för ett nytt sätt att se världen på. Det finns ingen önskan att vilja återvända till sidorna. Sjögrens ord blir enbart en upprepning av den värld vi redan lever i.
Den avslutande dikten blir diktsamlingens starkaste ögonblick, här träder Sjögrens röst fram tydligare och blir mer personlig. Kanske är uttrycket”i är en, vi är många” ett rop på hjälp. Problemet är att röstan sällan tränger igenom bruset. När jag slår igen boken minns jag budskapet men inte känslan.
