På Lunds gator kan man se det mesta. Oavsett om det är badbrallor i december eller en galen utklädnad från Buttericks höjer ingen på ögonbrynen. För i Lund är fulheten inte något som behöver döljas, utan en del av stadsbilden, det tycker Lundagårds studentlivskrönikör Lukas Andersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det är september, och höstterminen i Lund är här! Det är nollningens, overallernas och de märkliga traditionernas tid: Gatorna fylls med gamla och nya ansikten, studentlivet är igång igen.
Och med det, är fulheten tillbaka.
Om du blev upprörd över rubriken: Förlåt! Jag tycker inte att Lund är en ful stad, utan tvärtom så är den väldigt vacker. Inte bara på grund av universitetsbiblioteket, Lundagård eller de färgglada gatuhusen på Adelgatan. Inte heller för att invånarna här skulle vara snyggare än någon annanstans. Stadens skönhet kommer från att detta är en plats som ger oss friheten till att vara det motsatta.
För mig var Lund mer eller mindre nästa steg efter studenten. En tid som tyvärr ofta präglas av press om utseende, skolprestationer och att passa in. För mig var det inget undantag. Men flytten till Lund innebar inte bara ett steg mot att bli vuxen, utan också ett kliv in i den främmande världen som heter studentlivet.
Min nollningsvecka tillbringade jag iklädd ”stormtrooper”-dräkt i augustisolen, och bara något år senare stod jag som fadder i samma värme utklädd till Pumba. Jag har suttit på sittningar där vinet färgat vita skjortor röda, festat i källare utan ventilation och använt tvättkorgen som garderob massvis med gånger. Svett, sömnbrist och smutsiga kläder är en del av studentlivet lika mycket som sångböcker och frack. Genom mina erfarenheter kände jag mig fri i att kunna vara ful, åtminstone i studentlivsbubblan.
Om du blev upprörd över rubriken: Förlåt!
Självklart är inte Lund en magisk plats där utseendefixering inte finns och där allt är fantastiskt hela tiden. När en osäkerhet försvinner, ersätts den ofta med en ny. Alkoholhets, nationsstatus och social press är bara några av problemen som studenter handskas med. Men att kunna gå utanför dörren iklädd overall, stormtrooper- eller pumbadräkt och inte sticka ut måste vara något världsunikt.
Men den riktiga friheten uppstår först när vi är fula tillsammans, när alla runt omkring också vågar, eller tvingats, att vara lika löjliga. Det är i gemenskapen som pressen släpper.
Kanske gör gemenskapen också det till något skört. Ibland är det svårt att veta om min nyvunna självkänsla är en illusion som kommer att försvinna samma sekund jag flyttar från Lund. Men jag tror och hoppas att det är något jag bär med mig resten av mitt liv.
Så, till dig som är ny i Lund: När någon ber dig vara ”ful” så bör du vara det, fullt ut. Njut av overallerna och utklädnaderna, och inte minst av gemenskapen de medför. Att vara lundastudent innebär att vara ful ibland.
