Det låter som om någon bor i mitt skafferi. Lite Humle och Dumle-feeling, ni vet. Självklart är det inte två hakor som har flyttat in, utan det är grannarnas röster som tar sig genom väggen och rader av noggrant staplade mjölpåsar och pastapaket. Att leva med viss lyhördhet i sitt hem är ju inget ovanligt, men vad sjutton innebär det egentligen?
Jag har precis flyttat. I en och en halv vecka har jag bott i min nya lya. När jag var och tittade på lägenheten berättade ägaren att det är väldigt lyhört i huset. Jag hörde inga bevis på det, och tänkte i mitt stilla sinne att det väl inte kunde vara så farligt. Efter tre och ett halvt år av varierande AFB-bostäder trodde jag mig vara ganska van. När jag bodde på korridor hade jag till exempel en rumsgranne som gillade att lyssna på The Offspring (med anledning av musikvalet skulle jag velat säga att detta tilldrog sig på 90-talet, men så var det tyvärr inte) jättehögt på söndagsmorgnarna, medan jag allt som oftast vred mig i plågor i sängen på grund av baksmälla. Min rumsgranne och jag var inte BFF, om man så säger.
I lägenheten som föregick nuvarande höll jag på att få frispel på två av grannparen. Det ena måste ha varit gravt hörselskadat, samt haft en mycket avancerad hemmabio i sin lägenhet – med ett surroundsystem som de gärna nyttjade på sena kvällskvisten. De andra dammsög hela tiden. Jag oroade mig för om jag skulle behöva ta kontakt med någon typ av psykakut. Ingen människa kan behöva städa så mycket. Minst tre gånger om dagen, gärna tidigt på en helgmorgon, drog de i gång sin favorit. Inte ens jordens mest håriga hund skulle föranleda ett så stort behov av att göra rent.
Som sagt, jag ansåg mig vara van. Men nu när jag har bott in mig i min nya lägenhet har jag insett vad ägaren menade. Förutom att dem som kommer hem till mig kan tro att jag kidnappar människor och låser in dem i mitt skafferi, har jag också insett att jag har en musikkompositör nära mig. Någon gillar åtminstone att spela på de mörka tangenterna på pianot, samma strof om och om och om igen.
Tyvärr har jag också utvecklat något som börjar likna torgskräck för trapphuset. Anledningen är de tidigare nämnda grannarna. Jag vill inte se dem. Jag har nämligen tvingats ligga och lyssna på när de vuxenkramades. Men förutom att jag inte vill se the love birds i ansiktet, har jag generellt inga stora problem med att ta del av lite ljud från mina medmänniskors vardag.
Tills jag började fundera över min egen roll i det hela, givetvis. Vad i hela friden hör grannarna av mig? I hemmets lugna vrå tror ju de flesta av oss att vi kan göra som vi vill. Ingen ser och ingen hör. En sanning med modifikation så klart. Men är det telefonbråken som går genom väggarna? Tror de att jag sitter och kollar på porr när det i själva verket är ”L Word”? Eller är det kanske när jag på fyllan spelar ”Yes Sir, I Can Boogie” på repeat som ljudet av mig går fram? Inte just de sidorna av mig som jag vill framhäva direkt. Så från och med nu gäller största möjliga tystnad i mitt nya hem.
