Den våldsamma vänstern

- in Reportage
@Gustaf Eriksson

European Social Forum, stora protester vid 30 november och husockupationer. Lunds autonoma vänster är mer levande än på länge. Mitt bland grupperingarna finns Smålands nation. Följ med bakom maskeringarna.

Klockan börjar närma sig två lördagen den 7 mars och det kokar vid stadion i centrala Malmö. Inne i Baltiska hallen ska snart Sverige möta Israel i tennisens Davis cup.

Omkring 1000 poliser har omringat idrottsanläggningen.

Drygt 6000 personer från nätverket Stoppa matchen har i tre timmar protesterat mot matchen. I demonstrationerna deltar också 300 autonoma vänsteraktivister. De är klädda i svarta huvtröjor. Många täcker ansiktet med palestinasjalar, andra bär rånarluvor. Flera har solglasögon trots att himlen bara är ett grått täcke.

De svartklädda kan inte acceptera Stoppa matchens strikta vålds- och maskeringsförbud och har därför bildat en utbrytargrupp som tagit namnet Det är vi som bestämmer.

Nu försöker de visa att de gör det.

– Det var synd att vi inte lyckades stoppa matchen. Jag var osäker på om det skulle gå, men det var inte omöjligt, säger Niklas.

– Det hade krävts en medveten taktik. Om alla enats om att bedriva civil olydnad hade det nog gått. Nu blev demonstranterna splittrade, säger Erik.

Niklas och Erik är medlemmar i Antifascistisk aktions Lundagrupp. Antifascistisk Aktion, Afa, var en av de autonoma vänstergrupper som ingick i det våldsamma nätverket Det är vi som bestämmer.

Niklas hade en aktiv roll i upploppen vid Malmö Stadion. Även Erik deltog, men han valde att gå utanför demonstrationståget.

– Jag kände att det inte skulle gå att stoppa matchen så jag ville inte riskera något.

 

Klockan slår två och tennisen börjar. Utanför stadion fortsätter protesterna. En maskerad man tar sig upp på taket till en piketbuss och sparkar sönder utryckningsljusen.

Sammanlagt omhändertas 91 demonstranter. Några dagar senare häktas en 22-årig aktivist misstänkt för våldsamt upplopp. Knappt en vecka efter demonstrationen häktas en 23-åring. Polisen misstänker att det är han som sparkat sönder blåljusen på piketbussen.

– De flesta är överens om att de som blir attackerade har rätt till självförsvar. Vi tar den rätten ett steg längre. Vi tar oss rätten att ta initiativet, säger Niklas.

Han är en kort, spenslig kille någonstans mellan 20 och 30. Han arbetar på ett gruppboende för förståndshandikappade, och studerar någonting som är relaterat till hans arbete. Mer vill han inte berätta, av rädsla för att bli identifierad.

Inte heller Erik vill säga mycket mer än att han har pluggat statsvetenskap och historia, och nu arbetar med IT.

I Afa-gruppen som Lundagård träffar denna marskväll ingår också Jenny, som läser genusvetenskap. Jenny är lite öppnare. Berättar lite mer. Hon säger att hon trivs med studierna, tycker att lärarna är trevliga på hennes institution.

– Men vid universitetet som helhet tror jag att det finns en ganska stor risk att människor blir alienerade och ensamma. Det är så många som strömmar in och ut hela tiden, säger hon.

Jenny deltog inte i Davis Cup-demonstrationerna överhuvudtaget.

– Det berodde dels på att jag behövde plugga och dels på att jag inte visste vad det skulle bli av det. Man måste välja. Ibland får studierna gå före en demonstration, ibland blir det tvärtom, säger hon.

I likhet med Niklas och Erik erkänner Jenny utan omsvep att det kan vara nödvändigt att använda våld i aktioner.

– Men våld är inget självändamål. Ofta är det en sista utväg. Det kan handla om frustration, eller självförsvar. Det är väldigt ovanligt att folk använder våld för att de tycker att det är roligt, säger hon.

Erik håller med.

– Våld kan vara kontraproduktivt. Om en nazist misshandlas kan det göra att den personens hat och engagemang växer. Dessutom gäller det att veta var ens egen gräns går. Varje gång man använder våld vänjer man sig vid det lite grann. Om det går för långt kan man bli känslokall, och det är väldigt svårt att samarbeta med sådana, säger han.

– Våld kan lösa problem, men det är destruktivt på samma gång, fyller Niklas i.

Både Erik och Niklas har flera gånger gripits av polis i samband med aktioner.

– Men det var mest när man var yngre, och oförsiktig, säger Erik.

Jenny, som är ganska ny i Afa, har aldrig blivit omhändertagen.

I början av februari tog Afa Stockholm på sig en våldsam attack mot en politiker från Nationaldemokraterna. Mannen fick föras till sjukhus med skallskador och sticksår. Dådet rubricerades som mordförsök.

Jenny och Niklas säger att de aldrig varit med om att misshandla människor. Men Erik har tagit till våld.

– Det har väl hänt. Men jag har alltid varit väldigt klar över min anledning och hotbilden mot mig har varit väldigt tydlig. Jag tycker inte om att slåss, men jag kan leva med att spräcka någons läpp eller slå av någons näsa. Jag vill inte skada någon långsiktigt.

Enligt de tre utgör dock våldsamma aktioner en liten del av Afa:s verksamhet.

– Vi sysslar mest med att kartlägga fascistiska grupper och deras medlemmar. Sedan försöker vi göra det så besvärligt som möjligt för dem, säger Niklas.

– Vi försöker göra deras vardag så jobbig som möjligt. Det kan handla om att ringa till dem eller till deras kollegor och vänner, eller att dela ut flygblad där de bor så att människor får reda på vad de gör. Om det inte fungerar tar vi till våld om det krävs, berättar Erik.

Vad som är målet med rörelsens verksamhet har Jenny, Niklas och Erik svårt att svara på.

– Vi vill ha ett socialistiskt samhälle utan föreställningar om kön och etnicitet. Det är de föreställningarna som leder till uppdelningar mellan människor, säger Jenny.

– Jag har tänkt ganska mycket på det utopiskt bästa samhället, men egentligen är det ganska ointressant. Det viktigaste är vägen dit. Hur samhället kommer att se ut får visa sig med tiden Nu lever vi i en värld där 95 procent av alla människor är förtryckta, Vi måste kunna göra något bättre, säger Niklas.

 

Afa Lund är bara en del av Lunds autonoma vänsterrörelse. Den innefattar ett stort antal människor i många ofta föränderliga grupperingar. En central punkt för de utomparlamentariska är bokcaféet India Däck. Där arbetar Staffan Jacobsson. Han menar att vänstern i Lund nu är mer levande än på länge.

– Hösten 2008 var exceptionell. Vi hade European Social Forum i Malmö, 30-novemberprotesterna och ockupationen av Smultronstället. Stämningen var oerhört god, säger han.

Staffan är något av en institution inom Lunds radikala vänster. Han kallar sig frihetlig socialist, är filosofie doktor i konstvetenskap och har skrivit en bok om anarkism. Han var dessutom med när Sveriges första husockupation genomfördes i Lund 1969.

– Den politiska scenen har alltid varit levande här. Jag vet inte riktigt varför det är så. Närheten till kontinenten spelar nog en stor roll. Det stora antalet studenter kan också vara en bidragande faktor, säger han.

Ett stående inslag i Lunds politiska liv har länge varit protesterna mot högtidlighållandet av kung Karl XII:s dödsdag den 30 november. Genom åren har både manifestationerna och protesterna varierat i storlek, men 1991 hände något som kom att få avgörande betydelse för den autonoma vänstern i Sverige.

Medlemmar ur den nationalromantiska 30-novemberföreningen hade återigen samlats för att hedra kungens minne. I Lundagård hade kravallstaket rests. För första gången någonsin hade aktivister från det radikala BZ-nätverket tagit sig till Lund. Protesterna blev våldsamma. Gatstenar haglade över poliserna. Marschen kunde inte genomföras.

– Den 30 november 1991 var någonting helt nytt för Sverige. Det hade aldrig tidigare hänt att demonstranter på ett så organiserat sätt tar kontroll över situationen och använder våld, säger historiestudenten Johan Pries, som skrivit en magisteruppsats om den autonoma rörelsen i Lund och Malmö.

Innan 1991 fanns det en tydlig pacifism i den radikala vänstern. Under åren som följde grundades flera organisationer som mer eller mindre öppet erkände våld som ett medel för att uppnå förändring. Förutom Afa, som grundades 1993, kom också Syndikalistiska ungdomsförbundet och organisationen Folkmakt.

Enligt Johan Pries är förklaringen till den ökande våldsanvändningen komplicerad.

– Jag tror inte att det går att isolera våldsprincipen, utvecklingen har många orsaker. Jag tror det hårdare samhällsklimatet hade en stor betydelse. Tidigare var det lättare att gå omkring och vara en arbetslös kulturradikal och göra en tidning på ett kulturhus någonstans. Men i början av 90-talet förändrades attityden. Det blev ekonomisk kris och tonen mot arbetslösa blev hårdare. Det fick nog fler att känna sig utsatta och angripna, säger han.

Som den historiker han är kan inte Johan Pries undgå att se sambandet mellan lågkonjunktur och ökad aktivism i den radikala vänstern. Mönstren upprepar sig. Nu befinner sig världen i en oerhört djup ekonomisk kris, och de autonoma är aktivare än på länge.

Mycket av aktivismen knyter också an till problem som kan förvärras av finanskrisen.

Under Davis Cup-protesterna i Malmö höll de maskerade upp en banderoll med texten ”Good occupation – bad occupation. Learn the fucking difference”. Det var en tydlig markering mot Israels agerande i Gaza och till stöd för den kanske allra mest uppmärksammade vänsterradikalerna i Lund – husockupanterna som i protest mot bostadsbristen gjorde ett tomt hus till sitt.

Allt börjar i slutet av september 2008. En grupp människor har lagt märke till att en tvåvåningsvilla står övergiven på Kävlingevägen. De tar sig dit om nätterna. De börjar renovera, börjar göra huset beboligt. De byter lås på dörrarna och murar igen fönstren på bottenvåningen för att de ska kunna ha lamporna tända utan att väcka uppmärksamhet. En person håller utkik, beredd att varna om någon passerar huset.

Den 11 oktober blir det officiellt. Gruppen har ockuperat byggnaden, som de döpt till Smultronstället.

En av dem som deltog ockupationen var Peter.

– Smultronstället var så mycket. Det var ett inlägg i bostadsdebatten och det var ett uttryck för en vilja att få ett aktivitetshus i Lund, säger han.

Några timmar efter att ockupationen inletts kommer polisen till platsen.

– De körde sin vanliga stil. De försökte trakassera och hota oss, men vi var ganska vana, säger Peter.

Som mest bor ungefär 15 personer på Smultronstället.

– Bostadsbristen är ett problem som många förstår. Vi fick ett otroligt stöd från många människor, säger Peter.

Nu är Smutronstället rivet, men engagemanget finns kvar. Peter och hans kamrater planerar en ockupationsfestival i mitten av maj.

– Det blir ungefär som en Lundakarneval fast med ockupationer. Vi vill ta tillbaka det offentliga rummet. Vi kommer att genomföra en torgfest, konserter och ett antal ockupationer, säger han.

Innan Peter för ungefär tre år sedan kom till Lund och flyttade in på Smålands nation hade han aldrig varit i kontakt med den utomparlamentariska vänstern.

– Tidigare var jag engagerad i Ung vänster, men det är jag inte längre. Det utomparlamentariska arbetet ger möjlighet att agera direkt mot kapitalismen och de problem den ger upphov till, säger han.

Smålands nation har en viktig funktion i Lunds autonoma vänster, menar Peter.

– Många engagerade människor bor ju här, och nationen blir en mötesplats. Man träffas ju gärna hos dem som bor centralt, säger han.

Även Afa-medlemmarna Jenny, Erik och Niklas anser att Smålands har en stor betydelse.

– Smålands är med och arrangerar sådant som vi också deltar i, säger Jenny.

Husockupanten Peter tycker inte att nationen kan bli för radikal.

– Det finns inga nivåer av politik. Allt är politik. Vad människor än gör så sysslar de med politik. Även de nationer som hävdar att de är opolitiska sysslar med politik. Det är politik när man håller fast vid urgamla seder, anordnar baler, bär medaljer och sjunger sexistiska visor. Jag förstår inte varför de inte vågar säga rent ut att det de håller på med är gamla konservativa traditioner.

 

Studenten Karl och Henrik Månsson är ansvariga för Smålands politiska utskott, Folkets akademi. De ser inga problem i att samarbeta med autonoma grupper.

– Att samarbeta med andra organisationer ser vi som ett mål i sig då vi ensamma inte kan åstadkomma lika mycket. Vi är själva en utomparlamentarisk grupp och ser inga problem med att samarbeta med andra, skriver de i en kommentar.

Karl och Henrik tycker inte att det är problematiskt att samarbeta med organisationer som inte tar avstånd från våld.

– Smålands nation är ingen pacifistisk organisation och ställer därför inga sådana krav på andra organisationer.

Nationen stödde öppet ockupationen av Smultronstället, och kan komma att ställa sig bakom liknande aktioner framöver.

– Vi är socialister och ser civil olydnad som en strategi av många för att uppnå ett socialistiskt samhälle. Att bryta mot lagen är något som man får förhålla sig till i varje enskilt fall. Gömma flyktingar är ett annat exempel på civil olydnad vi stödjer helhjärtat. Kravet vi ställer på en organisation för att ett samarbete ska bli aktuellt är att deras mål och riktlinjer är förenliga med vår plattform. De ska vara socialister, feminister och antirasister.

Fotnot: Niklas, Erik, Jenny och Peter heter egentligen något annat.

text: Gustaf Eriksson
foto: Daniel Ekbladh