Genusfrågor i fokus på de sju haven

- in Bildspel, Kultur & Nöje, Nöje, Recension, Spex
@Lundagård

Jesperspexet bjuder på saltstänkt piratföreställning med genusförankring. Lundagårds Gustav Linder uppskattar skönsången och dekoren men saknar ordvitsandet. Klicka på ”bildspel” för fler bilder.

Den irländska bonddottern Anne Bonny längtar bort från den gröna ön, för att i stället segla under dödskalleflagg på de sju haven. Alltså klär hon ut sig till man och lyckas bli värvad på kapten Rackhams piratskuta the Dragon, det trettiosjunde snabbaste skeppet i hela världen.

Ombord finns även de tre bröderna Dawkins. Lillebror Phil vet var världens största skatt är gömd, men tyvärr har han så katastrofalt närminne att han inte minns det.

Piratskeppet bordas av den brittiska flottan med amiral Nelson och drottning Anne i spetsen, men piraterna lyckas till sist återta makten på skeppet.

Genus i fokus

Det visar sig efter hand att det finns gott om kvinnor som är utklädda till män ombord på skeppet. Förutom Anne Bonny så är kapten Rackhams styrman Mark Reed, amiral Nelson samt den irländska polismästaren Angus i själva verket kvinnor.

Det är mycket nära att det blir en kärleksduett mellan Anne Bonny och styrman Reed, men det avstyrs i sista stund, nära båda upptäcker att den andra är kvinna. Senare blir det i stället kapten Rackham som, mer konventionellt, vinner Annes hjärta. Det känns lite synd att Jesperspexarna inte tar steget fullt ut här, i en föreställning som handlar mycket om genusfrågor.

I slutändan går det illa för kvinnorna, alla utom drottning Anne får gå på plankan. Tolkningen av detta överlåter jag till andra.

Ransonerat ordvitsande

Det är fart och fläkt genom hela föreställningen, utan några transportsträckor. Spexet bjuder på många färgstarka karaktärer, som den vildsint svärande kapten Rackham (”Barbenta blötdjur! Genmodifierade gravhundar!”) och den franske skeppskocken Milou. Kostym och dekor imponerar, särskilt piratskeppet i andra och tredje akten. Även sånginsatserna är värda beundran. Tyvärr tycks Jesperspexarna ha dragit ner på sitt sedvanliga ordvitsande, vilket känns tråkigt.

Som helhet känns dock spexet högst angeläget, sett både till budskap och framförande.

Text: Gustav Linder
Foto: Jonas Jacobson