I helgen gick 2014 års Lundakarneval av stapeln. En karneval i mängden, tänker några. Den bästa någonsin, tänker andra. Studentlivskrönikör Emma Andersson reflekterar över förväntningar, urladdningar och vad som händer när det roligaste är över. Hon var bara tio år, min vän Sophie, när hon räknade ut vilket år hon tidigast skulle kunna vara med i Lundakarnevalen. År 2014. Det kändes så förfärligt långt fram i tiden. Tolv år senare är det redan över. Efter fyra års planering. Nästan ett halvårs engagemang för alla de frivilliga som stod i kön. Hela tolv års drömmar och förväntan för Sophie. På tre dagar är allting avslutat. Klichén säger att det är resan som är målet i sig. Att det är under alla förberedelser, planeringen, och repetitionerna som det roligaste händer. Då spelar det inte så stor roll att själva händelsen är över så snabbt. Samtidigt kan det upplevas som lite av en antiklimax om man trott sig vara på väg mot höjdpunkten och det visar sig att man redan lämnat det bästa bakom sig. På tolv år hinner man bygga upp väldigt mycket förväntningar. Man hinner måla upp storslagna bilder av hur allting kommer att se ut och vara, hinner sätta upp mål för alla känslor som ska bockas av i registret, hur många vänner för livet man ska ha efteråt och hur perfekta minnena ska vara tio år senare. Vad händer om det inte infrias? Om en livslång dröm inte blir annat än en besvikelse? Oavsett om det blir som förväntat, är det märkligt när någonting tar slut. Särskilt någonting som krävt så mycket tid. Det är som en urladdning. Lite som slutet gott, allting gott. Sagorna fortsätter liksom aldrig efter det. De tar slut när allting är på topp. Det är lite som när jag tog studenten, för att sedan en vecka senare återvända till klassrummet för att skriva mitt avslutande Engelska Cambridge-prov. Det kändes så fel. För det är ju inte riktigt slut än. Nu när vi har gjort slut på våra sista krafter inför årets helg, har vi fortfarande en liten bit kvar. Tentor att skriva, uppsatser att färdigställa. Frågan är om karnevalen sugit musten ur oss helt, eller om den givit oss just den energikick som behövs för att köra hela vägen in i kaklet. Jag hör av mig till Sophie för att höra efter hur det blev till slut. Och visst var det resan som var bäst. Då vänskapsbanden knöts och skratten var som högst. Men karnevalen? Den var ändå bättre än förväntat.
