Först en resumé: De kvinnliga doktoranderna i Lund mår sämre och sämre.
Mellan åren 1988/1989 och 1998/1999 ökade sjukskrivningarna i denna grupp från
en till fyra procent. År 2000 var motsvarande siffra uppe i sju procent.
Med
anledning av denna dystra utveckling har två psykologstudenter i Lund undersökt
vad de kvinnliga doktorandernas sjukskrivningar beror på.
Psykologstudenternas undersökning har fått den positiva effekten att i alla
fall några av de berörda parterna har fått ändan ur vagnen för att komma med
förslag på hur livet kan göras ljusare för de kvinnliga doktoranderna. Ett
exempel på detta är den paneldebatt som Sveriges universitetslärarförbund, SULF,
anordnade i början av mars i ett fullsatt Spoletorp.
En av panelmedlemmarna var Lina Carls, ordförande i Sveriges
doktorandförening. Enligt henne är en av förklaringarna till att doktoranderna
mår som de gör den individuella kultur som råder på universitetet.
— Inom den akademiska världen handlar det väldigt mycket om att prestera och
att konkurrera om stipendier och tjänster. Du ska visa dig stark. Och
doktoranderna är extra utsatta eftersom de befinner sig längst ned i hierarkin,
sade hon.
Lina Carls betonade också männens dominans inom universitetsvärlden.
– Den akademiska kulturen består av mycket manliga normer och värderingar.
Det var först 1879 som kvinnorna tilläts komma till universiteten, och de
manliga värderingarna har reproducerat sig.
Anna Bexell, studentläkare och panelmedlem, valde en annorlunda infallsvinkel
och menade att det faktiskt finns något positivt med att sjukskriva sig.
— Det finns en protest i en sjukskrivning. Man bryter upp från något som
inte ger en vad man vill ha, sade hon.
En kvinnlig doktorand i publiken påpekade hur ensamt det är att doktorera och
jämförde universiteten med reservat, där gemensamma resor och fester lyser med
sin frånvaro.
– Jag känner mig så fruktansvärt socialt understimulerad. Varför kan inte
universiteten vara som riktiga, hederliga arbetsplatser? undrade hon.
En annan kvinna i publiken tyckte att det var dags att titta närmare på
männens sjukfrånvaro, eller snarare bristen på denna.
– I stället för att undra varför kvinnorna sjukskriver sig borde vi ställa
oss frågan: Varför sjukskriver sig inte karlarna?
Vad universitetet tidigare har gjort åt de kvinnliga doktorandernas
beklagliga situation var en annan fråga från publikhåll. Staffan Svensson,
personalchef på Lunds universitet, valde att gå på offensiven, och ska vi tro
honom kan i alla fall han och hans kollegor sova gott om natten. Med en
röstvolym som skulle få vilken decibelmätare som helst att gå i bitar,
försvarade han universitetets insatser.
– Jag vill påstå att universitet har tagit ett väldigt stort ansvar när det
gäller den här problematiken. Annars hade vi inte satsat så många miljoner på
det. Men Rom byggdes inte på en dag.
För att få de kvinnliga doktorandernas sjukskrivningskurva att vända nedåt
menade Staffan Svensson att universitetet nu kommer att “vidta åtgärder”. Bland
annat har ett nytt förslag lagts om att plocka in handledare utifrån som ska
utbilda universitetets handledare.
Ett av kvällens teman – att kvinnor många gånger hamnar i skuggan av männen –
visade sig med all oönskad tydlighet när moderatorn, Karin Warfvinge, råkade
hoppa över en kvinna på talarlistan och gick direkt till näste person – en man.
— Men jag är ju kvinna så jag är van vid sådant här, blev den syrliga
kommentaren från den förbisedda kvinnan i publiken.
Om denna undanskymda position för kvinnor på universitetet är en fråga bara
för universitetet, eller om kvinnorna också måste ändra på sig, undrade Karin
Warfvinge. Studentläkaren Anna Bexell visste svar på tal.
– Problemet är att kvinnor anpassar sig för mycket. Vi måste bort från det,
sade hon.
Trots några bitska frågor från publikhåll ville tillställningen aldrig
riktigt ta fart. Kanske beroende på det sömniga upplägget där samtliga sex
panelmedlemmar fick obegränsad tid på sig att i tur och ordning framföra sina
synpunkter innan publiken släpptes in. Och säga vad man vill om talarlistor, men
de har alltid haft en Rohypnol-liknande effekt på debatter.
Nu återstår att se om SULF:s initiativ kommer att mynna ut i något konkret
eller om det bara var ännu en akademisk ordfrossa där inga barn blir gjorda. Låt
oss för doktorandernas skull hålla tummarna för det förstnämnda. För visst
ligger det mycket i kvällens sista inlägg, framfört av universitetets meste
hedersknyffel, prorektor Arne Ardeberg:
– Det viktiga för universitetsledningen är inte att hela tiden gå i försvar
och att skylla på regeringen, omvärlden eller andra gosiga ting. Det behöver
inte vara fel med ödmjukhet på universitetet. Nu talas det också mycket om att
det ska forskas kring det här, och mer forskning är bra. Men ännu bättre är
åtgärder.
