Jag finner mig omringad av uniformsklädda skrikande människor. De flesta har en
alkoholglansig blick trots att klockan bara är runt två på eftermiddagen.
Förvirrad, och förmodligen med väldigt stora ögon, står jag och ser på halvnakna
teknologstudenter som gyttjebrottas. En kille i mickfrisyr och iklädd Elvisdräkt
står och kommenterar matcherna. Vad som låter som en febrig dröm är i själva
verket en av höjdpunkterna i årets nollning. Det är Nollelördag.
Som varandes icke-teknolog är det svårt att veta hur man ska ställa sig till
detta kulturfenomen. Min enda kännedom om nollning har tidigare sträckt sig till
vandringssägner och myter, den ena mer hårresande än den andra. "Har du hört att
det var en kille som blev märkt i ansiktet med en grispenna under nollningen?
Märket går inte bort så nu måste den stackarn transplantera hud." Och efter
SVT:s dokumentär Frackar och grisnollor var det många som skakade på huvudet och
tackade sin lyckliga stjärna för att de slapp detta elände.
I dokumentären skildrades nollningsriterna på en gymnasieskola i Östergötland. Det var många starka bilder, bland
annat fick nollorna dricka en blandning av gammal fil, surströmming och spya.
Dokumentären har lett till att många oroar sig för att nollningen på
högskolenivå får dåligt rykte.
Men under LTH:s nollning verkar de flesta vara noga med att poängtera att det
inte får förekomma några inslag av pennalism eller elakheter. Allt är
frivilligt.
Målet är att alla ska få många nya vänner och trivas. Och det är ett digert
program för att få nollorna att känna sig välkomna. F-sektionen anordnar bland
annat filmkvällar, pysselkvällar och beachpartyn. De har åkt till Skånes djurpark tillsammans och haft pluggkvällar
där man kan räkna ihop med sina faddrar och äta muffins. Och så är det
Nollelörda´n där de olika sektionerna tävlar mot varandra i bland annat – just
det – gyttjebrottning.
Jag befinner mig i Lundagård där Databossen precis har tryckt ned
huvudet på en annan sektionschef under gyttjan. Elvis verkar vara nöjd med
matchen trots att hans kostym inte är riktigt lika vit längre.
Alltmedan jag känner mig nöjd med min roll som utomstående betraktare så kan jag
inte undgå att känna ett sting av avund. Jag får inte vara med. Jag har inte
någon sektion som jag kan heja på. De här människorna känner en samhörighet med
sin sektion som jag aldrig har känt. Kanske är det värt priset att strutta runt
i en kycklinggul overall. Och få öronen fulla med gegga.
