Det är en mycket pigg 90-åring som äntrar scenen, ursäktar sitt dåliga minne och
uppmanar publiken att skrika ifall han skulle upprepa sig.
Över 350 personer har samlats på Malmö Högskola för att höra Arne Næss, norsk
filosof och författare, tala om sin nyutkomna bok Gandhi. Boken är resultatet av
ett helt livs forskning kring den indiske anti-våldsaktivisten och bygger delvis
på Næss tidigare arbeten om Gandhi. Och fastän det blir snurrigt både en och två
gånger, är det inte svårt att fatta tycke för denna ödmjuka människooptimist som
med glimten i ögat lyckas charma de flesta i publiken.
Enligt Næss är receptet för ett rikt liv att det skall vara enkelt. Genom att
leva i harmoni med naturen uppnås ökad livskvalitet istället för ökad
levnadsstandard. En hållning som härstammar ur ekosofin, den filosofiska
miljörörelse som Næss var med och grundade under 1970-talet och som betonar alla
levande väsens egenvärde.
– Det är mycket viktigt att vi tar hand om naturen och försöker att leva i
harmoni med den, annars kommer världen att dö, så
enkelt är det. Jag har själv en liten stuga i fjällen och ni må tro att det är
fantastiskt!
Vid ett flertal tillfällen har Naess genom olika aktioner kämpat som gandhistisk
miljöaktivist. Næss framhåller Gandhis starka människotro och varje enskild
individs
ansvar att kämpa för ett bättre värld, genom icke-våld. Något som i slutändan
alltid gynnar samtliga parter.
Enligt Næss stred Gandhister öppet, dock utan att använda våld. Under Indiens
självständighetskamp bar de bårar med
sårade människor och hjälpte till med exempelvis filtar och mat. Han skiljer
mellan passiva pacifister och aktiva gandhister.
– Att vara Gandhist innebär att välja
sida. Det är också mycket viktigt att du
aldrig slår tillbaka om du blir slagen utan istället reser dig upp igen. Du
måste alltid se din moståndare som en vän och ta hans åsikter på högsta allvar.
Gör du inte det kommer ni aldrig kunna tala på riktigt och då kommer ni heller
inte kunna lösa några konflikter.
Med ett skratt utbrister sedan Næss:
– Jag ser med glädje tillbaka på de gånger i mitt liv då jag har blivit fänglsad
för att jag protesterade mot olika typer av miljförstöring. Det var så roligt
att se vakternas förvåning när jag inte gjorde fysiskt motstånd, de visste till
slut inte vad de skulle göra och då sa jag: "Nu har ni visat att ni är de
fysiskt starkaste här, ska vi snacka politik nu?"
Bakom humorn finns dock hos Næss ett djupt allvar och en oövervinnerlig tro på
människans förmåga till förändring.
Det tycks finnas en paradox i Gandhis lära, som Næss inte reflekterar nämnvärt
över, varken under föredraget eller i sin bok. Nämligen det faktum att ett av
gandhismens yttersta mål är att alltid arbeta för det allmänna bästa, samtidigt
som man alltid måste respektera den enskilda individens åsikt. Uppenbarligen
aktualiserar detta komplexa frågor som: Vem har rätt att formulera kriterier för
det allmännas bästa? Grundar sig det allmännas bästa alltid på antal? Dessutom
låter emellanåt Næss Gandhis helgongloria skina lite väl starkt. Det är tillåtet
att kritisera en annan människas handlingar, även om det är
någon man starkt beundrar, kanske inger det till och med mer respekt att våga se
en annan människas svagheter. Samtidigt är det svårt att inte beundra en 90-årig
människa som tror på framtiden – på lång sikt. Som tror att vi snart kommer att
sluta fred och på att miljön snart kommer att bli bättre. Hur då?
– Men herregud, säger Næss och slår ut med armarna. Vi känner väl varandra så
väl i världen nu att vi förstår bättre än att starta krig och förstöra miljön?
Det låter ju så enkelt. Men samtidigt så svårt.
