Alexandra Pascalidou, red: Korsvägar – röster om förortskultur. Atlas
Någonstans i Sundsvall tvingar en liten arabisk flicka i sig blodpudding på
dagis.
Flickan hoppas att blodpuddingen ska få hennes hår att bli blont och hennes ögon
att bli blå. Då skulle hon se ut som de andra barnen. Då skulle alla tycka om
henne. Men ingen förvandling inträffar. Räddningen kommer istället när familjen
flyttar till en invandrartät förort där hon inte behöver känna sig annorlunda.
Flickan som idag är 20 år heter Nabila och är hiphop-artist.
Detta är en av de trettiotal skildringar vi får i antologin Korsvägar.
Författarna är alla personer som har växt upp i förorter. Dogge Doggelito,
Joakim Thåström och Jerry Williams är några av dom som vill ge djup till den
ytliga bild vi ofta har av förortslivet. Namn som Rågsved, Botkyrka och
Rosengård fylls med en innebörd som vi sällan får av media. Här rör vi oss
bortom den ensidiga bilden som präglas av nyckelord som arbetslöshet, otrygghet
och brottslighet. I Korsvägar får vi istället en inblick i förortslivet och
framför allt hur det övriga samhället ter sig från ett förortsperspektiv. Och
det behövs i ett land som Sverige där vägen över järnvägen är oändligt lång för
många.
Det är ingen nyhet men det tål att upprepas: i Sverige lever många
kulturer sida vid sida som aldrig möts. Och fördomar och stereotypa bilder finns
inom alla läger. Alexandra Pascalidou, som är redaktör för antologin, förklarar
hur hon betraktade den svenska kulturen som främmande och exotisk när hon växte
upp i Rinkeby. Hennes tidigaste bilder av svensk kultur formades av en svensk
folkdansgrupp från Spånga som dansade på Rinkebyfestivalen med knätofsar och
folkdräkter. Pascalidou vill visa på hur kulturer krockar och korsas i våra
mångkulturella förorter varje dag.
Men en antologi som Korsvägar skulle lätt kunna fastna i det som är ännu en
klyscha om förorter, den typen av klyschor som dessvärre ofta förmedlas av till
exempel Alexandra Pascalidou. Man hade kunnat stanna vid currydoftande
skildringar av förorter där barn av alla kulörer leker med varandra.
Men den bilden vägs upp av berättelser från bland andra journalisten Lena
Sundström. Hon sticker hål på bubblan om det enkulturella Sverige där alla är
polare. Lena Sundström växte upp i en typisk svenssonförort som på ytan var
tokhomogent och ultranormalt. Man bodde i likadana 1 1/2 plans villor, åt
lövbiff med persiljesmör och tvättade bilen på garageuppfarten varje lördag.
Sundström tar upp det som inte syntes utåt, de otaliga frontal- och
sidokrockarna mellan familjer som i verkligheten inte hade särskilt mycket
gemensamt. Lena Sundström belyser det som Alexandra Pascalidou ofta misslyckas
med att förmedla: kulturkrockar är inte något som bara uppstår mellan svarta och
vita utan även mellan Nilssons och Svenssons. Bortsett från dess rosaluddiga
layout är Korsvägar ett bättre inlägg i integrationspolitiken än många politker
någonsin har lyckats åstadkomma. Och då har man bara låtit de berörda
människorna själva komma till tals.
