Antonio Tabucchi: Det är snart för sent. Wahlström & Widstrand
I vår tidsålder tycks brevskrivarkonsten ha blivit förlegad. Men hos Tabucchi består den.
De flesta kanske hellre skickar sina ord genom de moderna hjälpmedel som nu
finns till hands, istället för att gå igenom besväret att skriva och posta ett
brev. Det är mer omständligt och dessutom dyrare. Men jag, och säkert många med
mig, kan ändå sakna känslan av ett handskrivet brev som man kan läsa i lugn och
ro i skenet av en lampa istället för dataskärmen.
Antonio Tabucchis brev i Det är snart för sent är tyvärr inte
handskrivna, men de sällar sig till den litterära brevskrivartraditionen genom
sin vältalighet. Boken innehåller sjutton brev utan underskrift, skrivna av
olika män till samma kvinna. Vi får inte veta hennes namn och den enda
information vi får om henne är genom breven.
Männen berättar om olika upplevelser av henne, från resor, musik, teater,
litteratur och kärleksförhållanden, och tillsammans bildar de en mosaik ur
vilken man otydligt kan urskilja bilden av kvinnans liv.
De är äldre och framgångsrika inom olika områden, som exempelvis läkare, musiker
eller författare, och de upplever alla en saknad. Breven berättar om den
vemodiga insikten, att det som i grund och botten styr livet, blott är
bagateller.
De suckar över hur tiden omärkligt passerar, långsamt eller fort, men
obevekligt; över ett liv fullt av upprepningar, vars enda mening kanske är att
finna en enda illusion som blev till verklighet. Men trots dysterheten rymmer
breven en varm kärlek och ofta en rörande hoppfullhet. De är stillsamt
passionerade, men med starka erotiska undertoner; för som en brevskrivare
uttrycker det: ”hjärtats elegans dämpar nämligen kroppens överdrifter”.
Breven är skrivna utifrån den verklighet som brevskrivaren, likt
författaren, skapar genom skrivandet. Det sker saker som aldrig har skett, resor
görs som aldrig har blivit gjorda och ord sägs som aldrig blivit sagda.
Styrda av längtan till kvinnan blandar männen verklighet och minnen med
fantasier; de drömmer med nostalgiskt vemod om det som i själva verket har gått
förlorat i tiden.
I efterordet till sin roman talar Antonio Tabucchi om Brevet man alltid
ville skriva, men som man aldrig skrev. Dessa män har skrivit just detta Brev,
men för sent.
Bokens sista brev är ett svar på de föregående, det enda skrivet av en kvinna;
en Ariadne som tappat tråden hon gav till sin Theseus. Männen lämnas att irra
runt i den labyrint som är deras liv.
