Sindiwe Magona: Mödrar emellan. Natur och Kultur. Övers. Ulla Danielsson.
Sindiwe Magona har skrivit en stark bok om ett mord i apartheidens Sydafrika.
Men balansen mellan tragedi och snyfthistoria är svår.
1993 mördades amerikanska Amy Elisabeth Biehl av ett svart pojkgäng i Sydafrika.
En ung vit studentska, volontär i de sydafrikanska demokratiska valen knivhuggen
till döds.
Till synes utan anledning. Tidningsrubrikssättarna visste inga gränser – hur
kunde det ske? Mordet gav upphov till ett medialt massmedlidande, en näst intill
helgonförklaring av Amy och ett upptrappat hat mot den svarta befolkningen i
Sydafrikas kåkstäder.
Sindiwe Magona försöker i sin bok Mödrar emellan se händelsen ur ett
annat perspektiv. Uppvuxen som svart sydafrikan i en verklighet av
tvångsförflyttningar och slumområden, söker författarinnan förklaringarna bortom
löpsedlarna.
Ur en penna som brinner av vrede och politisk maktlöshet växer berättelsen om
Mxolisi fram. Mxolisi dömdes 1993 till ett långt fängelsestraff för att ha
utdelat de dödande knivhuggen mot Amy.
I sin roman försöker Magona gå in i rollen som Mxolisis mor för att skapa
sin egen bild av vad hon tror att modern har känt och tänkt efter det
inträffade.
En värld av skuld och skam öppnar sig motvilligt för läsaren, men i kulisserna
till ett brinnande lands historia börjar även kampen för upprättelse.
I boken skriver Mxolisis fiktiva mor brev till den mördade Amys mor med
förhoppningen att de, moder till moder, skall kunna uppnå någon form av
försoning.
Utan att tona ner brottets grymhet, ställer författarinnan skuldfrågan i
förhållande till åratals förtryck och förnedring av den svarta befolkningen.
Med hög röst talar Magona om gatugäng och kriminalitet som substitut för
förlorad gemenskap när släkt och familjeband slagits sönder, om förändringar som
krävt nya identiteter och morallagar, där målen alltid har helgat medlen.
Mödrar emellan är en viktig bok, så det är mer än beklagansvärt att den
ibland känns som en snyfthistoria.
Äkta förståelse tar sällan genvägar, något som Magona borde veta eftersom
nyhetsrapporteringen efter mordet på Amy av allt att döma ligger till grund för
bokens tillblivelse.
En återkommande självömkansmentalitet gör att resonemangen med jämna mellanrum
går läsaren förbi och endast lämnar ett ljumt jaha efter sig.
Kanske hade förståelsen för lidandet känts mer total om berättelsen hade varit
mer rakt på sak.
Trots det är problematiken uppenbar – hur skall man kunna förklara och förstå
generationer av förtryck mot sig själv och sina anhöriga utan att till slut
tycka synd om sig själv?
Boken balanserar mellan att vara en rent journalistisk text och en
utbroderad berättande historia. Sakligheten som här är nödvändig hade dock gjort
sig mycket bättre i ett mer kompakt språk eftersom skärpan i detaljrikedomen då
hade blivit tydligare och känts mer motiverad.
Trots sina brister är Mödrar emellan på många sätt en stark bok.
Författarinnans sätt att placera moderskap som centralt tema för att sedan fläta
ut historiens olika trådar från detta tillför skickligt en symbolisk dimension
åt boken då kvinnan snarast tar formen av en allomfattande urkraft.
Vidare förs Magonas kritik mot kvinnans underkuvade ställning i de svarta
kåkstäderna slagkraftigt fram mellan
raderna. Magona lånar sin röst åt sitt folk och visar med detta ett ansikte, ett
land, där blod alltid är tjockare än vatten.
