LEDAREN
Rätten att tycka och uttrycka sig fritt är demokratins grundbult. I synnerhet är
en universitetsmiljö helt beroende av denna öppenhet om intellektualiteten och
de vetenskapliga principerna ska kunna fungera.
Men var gränserna går för åsikts- och yttrandefriheten är långt ifrån
självklart.
Lundagård berättar i det här numret att nationsledningen på Smålands vill
reglera musikutbudet. Bakgrunden är att sångaren i punkbandet Furillo under en
konsert i januari fällde en nedlåtande kommentar till några kvinnor som dansade
med bar överkropp. De reagerade med att kasta tomflaskor på bandet, trots att
han bad om ursäkt. Debatten som nu går varm på nationen handlar något förvånande
inte om farlig flaskkastning – utan om hur ”sexistisk musik” ska hållas borta.
Den stora del av hiphopen, raggan och reggaen som har kvinnoförnedrande texter
är därmed ett avslutat kapitel för Smålands. Rockkommissarien bekräftar att de
idag aldrig skulle arrangera en sådan Snoop Doggy Dogg- kväll som de gjorde i
höstas.
Smålands maktutövning kan verka harmlös. Den som inte gillar läget kan ju gå med
i en annan nation. Men att så obekymrat tilldela sig tolkningsföreträdet och
värdera bra och dåligt över huvudet på sina medlemmar är principiellt
illavarslande. Om det inte handlar om att hindra direkta lagbrott är censur
sällan ett vettigt sätt att försvara en ståndpunkt.
På mittuppslaget porträtteras Bo Cavefors, legendarisk vänsterförläggare, som
står för en exceptionellt frihetlig uppfattning om vad som kan sägas och
skrivas. Allt ska få uttryckas i alla slags former. Hans odogmatiska och för all
del något extrema synsätt, behövs som en injektion om det offentliga samtalet
ska ha någon livskraft värd namnet.
Nationen som säger sig vilja vara radikal borde lyssna på Bo Cavefors. För har
förbud någonsin haft en dämpande effekt på oönskade företeelser? Snarare
tvärtom! Förblindade av sin goda vilja verkar nationsledningen inte se att
förbudsivern barkar åt de små stegens tyranni. Det första klivet åt fel håll är
redan taget. En av Smålands nätansvariga med uppgift att spåra och stänga av
medlemmar som sprider porr säger på sidan sju: ”Jag fäller hellre än friar”.
Uttrycket är signifikant för hela den hållning som nationen visar utåt.
Det är obegripligt att ledningen inte tar vara på den intellektuella kapacitet
som finns på Smålands, utan låser sina medlemmar i en bestämd och överdrivet
snäv åsiktsmall. Till skillnad från många andra nationer finns där ju
envärdefull politisk medvetenhet. Hemsidan är till exempel forum för en oftast
angelägen och intressant debatt, medan de flesta snacksidorna i studentvärlden
mestadels fylls av slafsiga och inte sällan ogenerat sexistiska uttalanden. Då
är inte felet att åsikts- och yttrandefriheten snärjs, utan att man inte
använder den frihet som man har.
Hiphopen är ett uttryck som har kommit underifrån. Musiken speglar strukturerna
i den miljön – knappast politiskt korrekta, men ändå delar av en ful verklighet
som måste få synas, för att kunna förändras.
Smålands musikcensur kommer definitivt uppifrån.
”Masken i det studentikosa äpplet” tycks ha glömt sin uppgift.
