LEDAREN
”Alla kan ju läsa i Sverige”, konstaterade studenten Noora Kauppila
från Finland i förra numret av Lundagård och syftade på de låga
antagningspoängen till svenska universitet och högskolor.
Påståendet är förstås en sanning med modifikation – på ett antal
nationella program krävs fortfarande toppbetyg. Men på det stora hela
har hon rätt. En massiv expansion av framförallt nya högskolor under
90-talet har gjort högre utbildning till ett realistiskt mål för
väldigt många.
Och det är välkommet. Alla, såväl enskilda individer som samhället i
stort, vinner på att var och en får förkovra sig.
Problemet är bara att receptet som givit upphov till dagens högskola
är långt ifrån fulländat. Låt oss därför granska ingredienserna i den
svenska högskolesoppan – både de som finns på pränt och de som kan
utläsas mellan raderna:
* 4 dl Tillväxtstrategi. Vi kommer inte att kunna konkurrera ut
låglöneländer vid det löpande bandet. Därför måste den högre
utbildningen nå nya grupper i samhället.
* 3 dl Regionalpolitik. Hela Sverige ska leva. När gamla näringar
sviktar och regioner hamnar i bakvattnet kan en högskola vara
räddningen.
* 2 dl Jämlikhet. Högre utbildning är ofta en förutsättning för ett
välbetalt och statusfyllt jobb. Den sociala snedrekryteringen är
seglivad, men med fler utbildningsplatser borde det bli lättare att
lösa upp knutarna.
* 1 dl Maktspel. De äldre universiteten är aktade institutioner. De
har stor tyngd i debatten, kan spjärna emot det politiskt korrekta
och går inte alltid på statsmaktens linje. En liten utspädning skadar
inte.
Bortsett från sista punkten finns egentligen inte så mycket att klaga
på. Likväl är soppan fadd och karaktärslös.
Något saknas. Utbyggnaden av högskolorna har gått snabbt och inte
alltid varit så genomtänkt.
Högskoleverket har det senaste året gjort en nationell kartläggning
av tre stora ämnen: matematik, företagsekonomi och historia. I
samtliga rapporter konstaterar verket att studenternas förkunskaper
blir allt sämre. Kartläggningarna visar också att kompetenta lärare
är en bristvara.
Både vad gäller studenternas bristande förkunskaper och svårigheten
att få tag i duktiga lärare är utbyggnaden av högskolan en bov i
dramat. När en större andel av varje årskull börjar läsa på högskolan
kommer det in fler studenter med sämre betyg eller lägre poäng på
högskoleprovet. Sämre poängmeriter svarar i sin tur ofta mot sämre
förkunskaper.
Med Högskoleverkets uppgifter i bakhuvudet är det lätt att inse att
kvalitén på dagens undervisning kan bli lidande, en risk som påpekas
med emfas i rapporterna. Det blir också enklare att förstå varför
högskolesoppan blivit så vattnig och sannolikt inte kommer att kunna
räddas utan tillsats av några mustiga kryddor.
Då regeringen inte verkar intresserad av att ändra sitt recept får vi
hjälpa dem på traven. Den första kryddan hämtar vi från en
studentafton med Göran Bexell, Lunds universitets nye rektor:
* 1 knippe färsk Specialisering. Universitet och högskolor bör
profilera sig inom olika ämnen och ämnesområden för att höja
standarden. Till viss del sker detta redan idag, men utvecklingen
behöver påskyndas. Ett lyckat exempel är Malmö högskola som satsar på
flera nya områden i stället för att till exempel bli det 26:e
lärosätet som ger kurser i företagsekonomi.
Den andra kryddan får betraktas som en internationell influens:
* 4 msk torkat Elittänkande. Genom att lärosätena uttryckligen lägger
ribban olika högt skulle studenterna få större möjlighet att välja
den nivå på studierna de själva vill ha och klarar av.
Eftersom statsmaken verkar ha svårt att tänka i dessa banor blir det
universitetens och högskolorans sak att sätta upp egna ”skamgränser”
för hur dåliga förkunskaperna får vara och hur lågt tempo det är
försvarligt att hålla. Ett annat konstruktivt sätt att visa på sina
kvalitetskrav är att, som Ekonomihögskolan i Lund, skaffa
internationell ackreditering.
Smaklig spis!
