Välkommen på cirkus. När Centrum för marxistiska samhällsstudier firar
25-årsjubileum är det mest avsaknaden av en manege som gör att vi kan
säkerställa att den avslutande paneldebatten inte är en cirkusföreställning
regisserad av bröderna Marx.
På plats: Marxism och filosofi. Ett marxistiskt jubileum. Kulturanatomen
den 2 maj.
Arrangör: Centrum för Marxistiska Samhällsstudier (CMS).
– Jag tror inte att jag kan kalla mig marxist längre, säger Ingvar Johansson,
professor i Vetenskapsteori från Umeå.
Ute prunkar maj och den lilla föreläsningssalen befolkas av en brokig skara.
Ingvar Johansson är lite grånad. Tanken är att han ska diskutera dagens
marxistiska idétradition.
Det är 25-årsjubileum för Centrum för Marxistiska Samhällsstudier (CMS).
Som födelsedagspresent till sig självt har CMS bjudit in talarna från den första
konferensen anno 1978. Det blev Ingvar Johansson, Sven-Eric Liedman, numera
professor i Idé- och lärdomshistoria i Göteborg samt Svante Nordin, dito
professor i Lund.
Precis i detta ögonblick – när Ingvar Johansson satt punkt för sitt
Marx-förnekande – står det plågsamt klart för mig varför jag så sällan går på
paneldebatter.
Nu bryter nämligen en äldre man in i Johanssons lågmälda resonemang.
– Nej. Gör inte det då! Kalla dig inte marxist! säger han med en upprörd,
finlandssvensk stämma som antagligen klingat på många fackmöten.
Spridda åhörare klappar i händerna. Tempen stiger som en raket.
Min tanke var att gå till debatten i allsköns ro för att se Sven-Eric Liedman.
Han gjorde sig rikskänd som en klok man med den Augustprisbelönade boken I
skuggan av framtiden – Modernitetens idéhistoria.
Det blir så ibland, när det har gått för lång tid sedan jag bevistat en
kokodebatt, att jag glömt bort både dess puckopotential och pina.
Att dagen skulle urarta var kanske inte så förvånande. Många har agiterade
åsikter om Marx. Men efter fackfarbrorns inhopp är debatten om Marx mest en
surrealistisk uppvisning i dumma gruppbeteenden. Berthold Brecht skulle ha varit
glad över dramaturgin.
Ingvar Johansson fortsätter förklara varför han inte längre tror på planekonomi.
Liedman försöker säga att Marx fortfarande är akademiskt hyperviktig – som
ledtråd och inte som rättesnöre.
En lärare från Kvarnby folkhögskola håller en lång monolog om den nya
globaliserade vänsterrörelsen. Han får en hel hejaklack till svar.
Till vänster om mig sitter den klassiska folkrörelsetanten och nickar med stor
intensitet. Skrattar och håller med om det mesta. Oberoende av vad det kan
tänkas vara.
Liedman svarar något lätt förvirrat av typen ”menar du i stil med Porto Alegre?
Internet har verkligen varit väldigt viktig för den här sortens rörelser.”.
Därefter dimper det ner en helt-i-det-blå-kommentar från en ungliberal som
undrar hur de kan försvara Stalins massmord.
– Vad vill ni säga till kommunismens offer?
Professorerna, som har haft fullt upp med att ta avstånd från sina rödare dagar,
tittar på varandra och bemödar sig inte ens om att försöka svara.
Alla pratar bredvid och runt varandra, även om namnet Marx verkar vara en
vanligt förekommande glosa.
Faktum är att det är lika plågsamt som att titta på The office på teve. Eller
kanske framför allt som att gå på amatörteater. Där man ska klappa i händerna
och se upplyft ut – eller åtminstonde kulturbärande i största allmänhet.
Här kan man inte ens gömma sig bakom teatersalongens dunkel. Istället
möts man av hårda bänkar och idiotkommentarer.
Min pinsamhetströskel är alldeles för låg för att jag lugnt ska kunna luta mig
tillbaka under föreställningen.
Jag skäms å allas vägnar. Vill rusa upp, men sitter i mitten av salen och kommer
absolut inte förbi mitt sällskap.
Akademikerna sitter på ena sidan debattbordet och har resonerande,
akademikerkarriär-röster av typen ”jag vet att jag har rätt, och jag hoppas du
inser det också”. Fast vad de säger till varandra och till andra är långt från
uppenbart.
Någon ropar:
– Men vad är alternativet?
– Syndikalism! svarar en ung förkämpe på de främre bänkraderna.
Samtidigt börjar en 90-årig rättshavererad anarkist ifrågasätta världsordningen
med knarrig röst. När en pressad, men alltför mesig moderator försöker få tyst
på honom ryter han i:
– Nu får du vara tyst, nu är det jag som talar.
Och moderatorn låter honom hållas ett tag till. Föreläsningssalen har urartat i
någon sorts hela-havet-stormar. Hälften av publiken tjatar emot, resten vrider
sig som jag. Skrattar åt eländet, som en panikåtgärd.
I bänkarna återfinns någon sorts hypervariant av de klassiska uppdelningarna för
vilka som uttalar sig på en debatt.
Vi har:
a) rättshaveristerna med diffusa budskap och oförståeliga frågor.
b) de självgoda, som inte ens har en fråga utan pratar-pratar-pratar om något
viktigt som de för övrigt är otroligt insatta i.
c) de som ställer alltför specifika frågor för att de ska bli intressanta.
Precis när jag har hunnit bocka av alla kategorier inser jag att det saknas en
åsiktsströmning.
En liten blond tjej i 20-årsåldern hjälper mig på traven.
– Man kan inte bara se det till teorin utan vi måste se till praktiken. Här
sitter ni och är medelålders vita, västerländska män, säger hon på något diffust
manér.
Svante Nordin känner sig manad att svara.
– Du kan ingenting om ekonomi och det finns ingenting jag förklara för dig på
fem minuter som får dig att förstå mer.
Svante Nordin korsar armarna och fnyser till lite medan han lutar sig tillbaka
efter förrättad verbal slakt.
Det finns ingenting som går upp mot en ärlig kamp mellan jämlikar.
