Liveband, öltält och bajamajor – alla ingredienser fanns för en lyckad
rockfestival, men publiken svek Wermlands stora festival Sideburn.
En kall, grå stämning ramade in rockfestivalen Sideburn. I tre dagar duggade
regnet ner över Wermlands bakgård där öltält, bajamajor och åtta liveband
utgjorde vårens stora rocksatsning.
Trots 5 000 flyers och 300 affischer lyckades man inte locka mer än hundrafemtio
personer per kväll.
– Lundensarna är bortskämda överlag. Nästan alla band som spelar är kända. Det
finns nästan inga scener för oetablerade band här, säger Mattias Sjöbring som
var en av festivalens två generaler.
När kroppen väl vande sig vid kylan började rock´n´roll-känslan infinna
sig så smått. Utrustad med en öl i plastflaska kunde jag stå och spana efter
rockabillies samtidigt som jag väntade på att nästa band skulle äntra scenen.
Det opretentiösa programmet bestod till största delen av lokala band som Quit
your dayjob, the Knock-ups och Kama Sutra, vars headbangande basist hade den
coolaste långtradarmustasch som setts på länge. Sideburn var som när man besöker
mindre scener på musikfestivaler: banden är helt okända men ser tuffa ut på
bild.
Flera gånger överraskade banden och den fåtaliga publiken, som var försiktig i
början, kom igång efter ett tag. Populära var Whyte Seeds som spelar på flera av
sommarens stora festivaler. Detta tillhörde säkert en av deras mindre
spelningar, men det verkade inte beröra dem.
Men lika fort som festivalkänslan infann sig var den borta.
– Du ser ut som en tjej som snackar mycket i telefon. Har du inte funderat på
att byta till ett billigare abonnemang?
En ung grabb med inövad säljarjargong slänger fram en billig telefon under näsan
på mig.
– Får jag två minuter? Du kommer inte att ångra dig.
Han trycker broschyrer i handen på mig och förklarar varför hans abonnemang är
bäst i världen.
Från Campustältet, som var på plats under hela festivalen, försökte man kränga
telefonabonnemang och telefoner.
Det hade känts mer rätt med ett tatueringstält eller matstånd med grillat
vildsvin.
Inne i öltältet kunde man dock köpa fula bandtröjor – ett måste för en
rockfestival.
Vädret till trots kändes Sideburn som en mjukstart inför sommarens
festivaler. Hur många festivalminnen innehåller inte lervälling och tälthångel
ackompanjerat av regnsmatter.
Men festivalen kommer inte att gå runt ekonomiskt och det är osäkert om den
kommer att anordnas fler år.
– Vi vill gärna instifta en rocktradition, men vi får se hur det blir med
den saken. Viljan finns där, säger festivalgeneralen Andreas Svensson.
– Vi har kört väldigt mycket på rock under festivalen. Det är kanske en annan
typ av musik som går hem här. Det är kanske en popstad snarare än en rockstad,
tror Mattias Sjöbring.
