Lundagårds redaktör 1964-65, har hastigt lämnat sin stad – den här gången
sorgligt nog oåterkalleligt.
Jan Mårtensson, välkänd redaktör för Sydsvenskans lundaredaktion, var en gång en
ung man på Katedralskolan i Lund. Där mötte han sin blivande hustru och
livskamrat Gunilla. Båda hade planer på att bli lärare. Gunilla blev det. Jan
läste engelska vid universitetet och blev snart mycket involverad i
studentlivet. Hans humanistiska läggning och kulturintresse ledde till
filmrecensioner i Sydsvenskan och till Lundagårds redaktion, där han kom med som
medarbetare 1963 i Bengt Göranssons redaktion. Jan Mårtensson blev sedan
redaktör för Lundagård 1964-65.
EN SIDA AV JAN som få känner till i dag är att han hade två små barn när
han var Lundagårdsredaktör. Mårtenssons var en av de första familjerna som
flyttade in i de nybyggda lägenheterna på Studentlyckan. 1965 flyttade de till
utkanten av Lunds västra område, nära Vildanden som då ännu bara bestod av
åkermark. Jan arbetade sena kvällar både under Lundagårdsåren och sedan på
Sydsvenskan. Han skulle vara den förste att tillstå att han inte skulle ha
klarat sig utan Gunilla. Hon började arbeta som lärare 1962 och har alltid haft
huvudansvaret för hem och barn. Jan älskade sin familj.
JAN ÄLSKADE OCKSÅ familjen Lund, en stad full av studenter, politiker,
galningar, påläggskalvar och original, bollspelare samt en hel del vanligt folk.
Han älskade allt det han såg som viktiga beståndsdelar av Lund – dess
kulturhistoria, kommunpolitik och inte minst studentliv. En av de saker som
alltid fanns i hans hjärta var tidningen Lundagård, och han slutade aldrig att
tycka att tidningen och vad den står för är viktig. För oss, som med tio års
mellanrum var unga redaktörer för Lundagård, betydde det mycket. Jans
förhållningssätt till Lundagårds tradition var både kärleksfullt och kritiskt;
han fastnade aldrig i nostalgi, utan var lika intresserad av tidningens nutid
och framtid. Det kände vi till exempel i det stöd han gav oss som kvinnliga
redaktörer, när det fortfarande var undantag med kvinnor på Lundagårds
redaktörspost. Jan hade en förmåga att se och stödja kvinnor, något som Gun
Hellsvik uttryckte fint på minnesstunden efter Jans begravning: ”Jan gav kvinnor
chansen att ta chansen”.
NÅGOT SOM JAN älskade med Lundagård, och som vi vet att han med glädje
såg leva kvar in i 2000-talet, var Q-versen. Två gånger blev han själv föremål
för denna vers. ”Gourmet, gourmand, med inåtriktat skratt” konstaterade Q om
honom 1965, och komplimenterade honom för hans ”bitskt infama
giftblandarhantering” – en anspelning på den suveräna stilistik och ironi som
han sedan fortsatte att odla i Sydsvenskan. 1994, när Jan lämnade Lund – den
gången tillfälligt och för att rapportera från Berlin – skrev Q ett rimmat
farväl som inleddes med orden: ”Han lämnade det Lund som kanske varit mera hans
än vårt”.
Nu måste Lund fortsätta utan Jan.
Det känns svårt.
ANNA ALSMARK
LUNDAGÅRDSREDAKTÖR 1989-1991
KATARINA BERNHARDSSON
LUNDAGÅRDSREDAKTÖR 1999-2001
