Ett spel för medierna?

- in Reportage
@Lundagård

I Danmark ockuperar man hus; i Sverige får man kommunala hyresbidrag.

Lundagård åkte till Köpenhamn för att ta reda på varför ungdomarna är så bråkiga där och så snälla här.

Tårgas! ögonen förblindas. Halsen börjar brinna. Det blir svårt att andas. Runt omkring mig springer ungdomar i panik. En del kräks, någon faller ihop på gatan, en pappa kör undan med en skrikande tvååring i barnvagnen. En del i fronten, liksom några av pressfotograferna, har gasmasker på sig. Andra har förberett sig med citroner: en norsk kille sprutar citronsaft i mitt ansikte och gnider in kring ögonen, och genast känns det lite bättre.

Jag retirerar in på en tvärgata där jag träffar två personer som jag känner igen från Lund. De förklarar att de har pluggat på universitetet men inte gör det längre och att de inte vill uppge sina namn. När jag pratar om paniken som spreds i leden efter gasattacken får jag veta att det jag såg inte alls var panik. Polisen hade kunnat göra det mycket värre. Nu sköt de granater längst fram, vilket gjorde att folk kunde fly tillbaka. Om de hade skjutit tårgasgranater mitt in i folkmassan hade det blivit verklig panik.

Ex-studenterna från Lund verkar vara vana demonstranter. De berättar att polisen kör med nordirländsk taktik idag. Det vill säga att låta vagnarna ta den största smällen vid sammanstötningarna och ställa upp poliserna bakom.

– Om man ser folk komma runt hörnet innebär det att polisen har släppt tårgas. Då måste man springa utav bara helvete så att man inte kommer med ”strömmen”, för då ser Farbror Blå dig som en i mobben, och då kan vad som helst hända, förklarar de. En svartklädd kille kommer plötsligt rusande förbi: ”Tårgas er ufedt”, fräser han.

Det är lördag den 6 oktober 2007 och mellan 2 000, polisens siffra, och 7 000 demonstranter, demonstranternas siffra, försöker ockupera Grøndalsvænge allé 13. Tanken är att det här ska bli det nya ungdomshuset, ett hus för ”alternativ kulturell och politisk verksamhet”, som ersättning för det gamla huset, som revs i våras.

Tåget har gått från Nørrebro till Grøndal, men framme vid Fågelbakkens station några hundra meter från det tilltänkta målet har polisen satt upp en spärr med pansarförstärkta piketbussar och kravallpoliser bakom. Demonstrationen går igenom polisens plastavspärrningar, och en polis går fram mot demonstrationen och förklarar att den måste upplösas, men det överröstas av den gröna högtalarvagnen i fronten som i stället uppmanar poliserna att dra sig undan.

Konfrontationen är oundviklig och plötsligt står några demonstranter uppe på bussarna. Ett par poliser hoppar upp och börjar stöta ner demonstranterna och vevar lite med batongerna. Några av demonstranterna börjar då gunga bussarna för att välta dem. Det får poliserna att tappa tålamodet och det är då de första tårgasgranaterna kommer.

I dimmorna från tårgasen kan man se två rödögda män som spelar pingis på ett rosa bord som de flyttar runt allteftersom fronterna förändras. En av kommandobilarna är maskerad som piratskepp. Det liknar minst av allt disciplinerad krigföring.

CPH4.jpg

I en opinionsundersökning som gjordes på uppdrag av Berlingske Tidende i februari 2007 ansåg 57 procent av de tillfrågade köpenhamnarna att kommunen borde medverka till att ge ungdomarna ett nytt hus. Samtidigt växer irritationen över de metoder som aktivisterna använder sig av; flera demonstrationer har urartat till stenkastning mot poliser och stora skador på privat egendom, bland annat sönderslagna butikslokaler, krossade fönsterrutor och förstörda bilar.

Christofer, 59 år, bor på Blågårds plads på Nørrebro som har varit platsen för många demonstrationer det senaste året. Han säger att han liksom många andra har börjat tröttna på allt bråk och oväsen.

– Jag tycker att det är helt okej att de demonstrerar. Jag har inget emot unga, jag har varit ung själv och det är klart att de ska ha sitt hus, men jag tycker inte om när de lever rövare och förstör privat egendom, säger Christofer.

– Så som de har hållit på den här veckan, det är bara hål i huvudet. Om de bara hade förhandlat med kommunen hade de fått ett erbjudande förr eller senare. På det här viset får de ingenting, avslutar Christofer.

Det är dock inte alla som tycker att de demonstrerande ungdomarna har gjort sig förtjänta av ett nytt ungdomshus. Både på Nørrebro, i samband med aktionsveckan i september, och av grannarna till det tilltänkta nya ungdomshuset på Grøndal har det anordnats motdemonstrationer med hundratals deltagare, under paroller som ”Köp ert eget hus” och ”Nej till hänsynslös egoism”.

Att det brukar bli stökigt där aktivisterna drar fram verkar ses som det största problemet med dem. Aktivisterna själva menar att man oförskyllt förknippas med våld och att det ofta är mediernas fel.

– Det här kommer att bli den tjugoåttonde fredliga torsdagsdemonstrationen i rad, men det uppmärksammas bara om det blir bråk, sa en 16-årig kille, som inte ville uppge sitt namn, inför demonstrationen den 6 september.

Husockupationen den 6 oktober planerades också som en icke-våldsmanifestation: inför avmarschen från Nørrebro uppmanades demonstranterna att inte skada privat egendom, och att inte heller dricka alkohol. En hel del drickande blev det nu i alla fall, och trots att Köpenhamnspolisen i efterhand faktiskt berömde demonstranterna för att de uppträtt lugnt och fredligt, förstördes en del reklamskyltar och husfasaderna närmast polisavspärrningarna täcktes av graffitti.

Viktor, som inte vill uppge sitt efternamn, är en av de lundastudenter som har engagerat sig för Ungdomshuset. Jag frågar honom om varför det finns en utbredd skepsis till medierna från aktivisterna.

– Etablerade medier ger ofta en underlig bild av händelserna. Ofta verkar det som att man köper polisens pressmeddelanden rakt av, och det gör ju så klart att aktivisterna själva blir mindre benägna att svara på frågor från journalister, förklarar Viktor.

Han säger att man istället startar upp egna medier och inte använder sig av vanliga presskontakter så mycket, även om rapporteringen kan vara mer eller mindre bra också i de etablerade medierna:

– I Sverige har DN haft en bra täckning av händelseutvecklingen, medan Sydsvenskan uppför sig mer underligt. I Danmark är det samma sak; där har Politiken en bättre vinkling än Jyllands-Posten, anser Viktor.

Gunna Starck, som är före detta kommunalråd i Köpenhamn och politiker för Enhedslisten, ett danskt vänsterparti, menar att mediernas fokus på några få våldsverkare i värsta fall kan locka till ytterligare våld: det är pedagogiskt dåligt, som hon uttrycker det.

25-_DSC0758-skarposkarp-CMY.jpg

Vid ett tillfälle under demonstrationen den 6 oktober går en kille, maskerad, med solglasögon och med en svart tröja med både hammaren och skäran och Che Guevara, fram till fronten av tåget och tänder en nödraket, varpå samtliga fotografer springer fram till honom och börjar fotografera. Det är uppenbart att han är ute efter att bli fotograferad, samtidigt som tidningar och tv-bolag får en fin närbild av en ”typisk” demonstrant.

Förutom ”professionella” journalister och fotografer finns det också bland demonstranterna många med kameror. De finns hela tiden längst fram där det händer någonting. Varje gång poliserna gör ett utfall mot demonstranter, slår någon med batong, knuffar någon eller drar in någon i en buss, är kamerorna framme och filmar och tar bilder, som om kamerorna var de viktigaste vapnen i striden.

Och även om många aktivister ser med misstro på de etablerade mediernas bevakning av händelserna, är det uppenbart att bilden av aktionen i media är oerhört viktig.

Aktivisterna lyckades inte ockupera huset på Grøndalsvænge allé den 6 oktober. Men när jag efter demonstrationen talar med en av aktivisterna, Lærke Andersen, tycker hon att det har varit en succé.

– Det här är ett steg i rätt riktning. Det var en seger att vi kunde organisera så många människor, den här rörelsen bara har växt hela tiden sedan Ungdomshuset revs, säger hon.

Kommer händelserna idag att göra det lättare eller svårare att förhandla med kommunen?

– Först får vi se hur medierna skildrar det hela. Jag kan inte tänka mig att kommunen ser det här som en seger. Man var tvungen att sätta in så mycket polis, så mycket tårgas mot en fredlig demonstration, säger Lærke Andersen som avslutar med att säga att hon helt säkert kommer att demonstrera igen.

Den 6 oktober, samma dag som aktivisterna i Köpenhamn försökte ockupera ett nytt Ungdomshus hölls över hela världen manifestationer mot diktaturen i Burma och hur de har slagit ner munkarnas fredliga protester. I Köpenhamn visste både poliser och demonstranter att det inte skulle bli något riktigt krig: inga döda, inga svårt skadade, inga repressalier mot anhöriga, inga nedbrända byar.

Även om händelserna i Danmark framstår som mycket mer turbulenta än vad som någonsin sker i Sverige, ger ändå demonstrationerna i Köpenhamn ett intryck av skandinaviskt lugn och organisation. Som om det trots allt inte riktigt var på allvar. Som om det var ett spel med högt nyhetsvärde.

text: Nils Gustafsson
foto: Elias Björn

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du