Året var 1968…

- in Novisch, Studentliv

Staden är Lund. Sverige skådar ett av de största upproren i modern tid och studenter leder protesterna. Demonstrationerna i slutet av 60-talet förändrade samhällets normer, men vilka spår har de lämnat vid ditt universitet i dag?

 

Trehundra poliser är kallade till Tegnérsplatsen i Lundagård. Många sitter högt uppe på hästryggar för att hindra uppemot tvåtusen demonstrerande studenter från att ta sig in i AF-borgen. Åtskilliga plakat med svarta bokstäver sticker upp över huvudena, ett av dem lyder ”Studenterna läser. Kapitalet jäser.” Ljudrummet fylls av den rullande ramsan ”Stoppa UKAS. Heath go home. Vems är universitetet?” Det är fortfarande varmt, men långa skuggor vittnar om att eftermiddagen är på väg att övergå till kväll.

Det är den 13 juni 1968 och Lunds universitet firar 300 år. I borgens festsal pågår en galamiddag. Bland professorer och universitetsämbetsmän sitter utbildningsminister Olof Palme och den amerikanske ambassadören William Heath. Främst den senare upprör massan utanför som ser honom som en representant för USA:s krig i Vietnam, en av 68-rörelsernas mest mobiliserande frågor.

Anders Löfqvist, 23-årig läkarstudent, står vid polisens avspärrning och diskuterar UKAS, regeringens förslag om att införa färdiga kurspaket även på de filosofiska fakulteterna. Inne i Kungshuset pågår en organiserad debatt om samma ämne men Anders och hans vänner kommer inte in. Det är fullt. Studenterna i Kungshuset kräver att Olof Palme lämnar middagen för att prata med dem. Till slut gör han det och så småningom ändrar han också i regeringsförslaget. Det hårda motståndet från studenterna gjorde det omöjligt att genomföra. Den gången.

Anders Löfqvist är i dag 66 år och professor i logopedisk fonetik. Men i juni 1968 var han lundastudent och medlem i den studentfackliga organisationen Studerande för ett demokratiskt samhälle, SDS. Medan andra diskuterade det amerikanska folkmordet i Vietnam och kapitalets utsugning av arbetarklass och utvecklingsländer, ägnade han och hans organisationsvänner sig mest åt att diskutera hur de skulle få professorer att sluta läsa högt ur kurslitteraturen och i stället uppmana till kritiskt tänkande.

– Vi var ju såklart påverkade av studentupproren runt om i världen, men allt vi i SDS gjorde var på lokala initiativ och handlade om universitetet, säger han.

Demonstrationen vid 300-årsjubiléet blev den största, och medialt mest uppmärksammade i Lund. Men aktionerna var fler. Tre veckor tidigare ockuperade stockholmsstudenter sitt eget kårhus, även denna gång i protest mot UKAS och för att de tyckte att studentkårens lyhördhet var riktad uppåt i stället för mot studenterna. Ungefär samtidigt slog ett fyrtiotal lundastudenter läger utanför Riksdagshuset. De hungerstrejkade för mer och bättre information om situationen i utvecklingsländerna och en höjning av biståndet till en procent av BNP, som är dagens budgetmål. På Siste april brände studenter sina examensmössor för att visa solidaritet med arbetarklassen. En annan aktion ledde till åtal och böter för fem studenter för förargelseväckande beteende på en guidning av en grupp diplomater, en av dem från Sydafrika. För att visa sin avsky mot apartheid följde de gruppen och sjöng ”We shall overcome”.

Historien om rörelserna åren runt 1968 har ofta fokuserat på politiska grupper långt ut på vänsterkanten. Vissa har blivit anklagade för att ha utvecklat sekterism med väckelsemöten i stället för politiska diskussioner. Flera av de forna ledarna har bytt politisk sida och kallar i dag sitt tidigare engagemang för naiv ungdomsverksamhet. Tio år efter att studentprotesterna hade tvingat regeringen att omarbeta universitetsreformen, fördes en liknande igenom. Helt över studenternas huvuden och utan större protester. Och trots att många av studenternas aktioner gick ut på att visa solidaritet med arbetarklassen hade de inte riktigt med den på noterna och därmed försvann en av de starkaste drivkrafterna till motståndet.

Men enligt Kim Salomon, professor i historia, hade 68-rörelserna stor betydelse för att studenter blev en politisk faktor i samhället.

– Det var då som ungdomen överhuvudtaget blev en egen samhällsgrupp med en egen kultur. Att det hände just då berodde delvis på att antalet studenter vid Sveriges universitet hade mer än fördubblats de senaste tio åren, säger han och fortsätter:

– Den politiska makten blev tvungen att ta hänsyn till vad studenterna tyckte, om samhället i stort men framför allt om universitetet.  I och med 68-rörelserna tog också studentinflytandet på universitetet sina första steg. Få andra länder var så snabba att lösa upp professorsväldet och tillåta studentrepresentation vid fakultetsstyrelserna som Sverige.

Revolten mot samhällets hierarkier förändrade också normerna för umgänget.

– Auktoriteten minskade, på alla plan. Mellan professorer och studenter, föräldrar och barn, chefer och arbetare, regler och individ. Du-reformen slog igenom, säger Kim Salomon.

Katarina Mazetti, i dag författare, var 1968 student i Lund och medlem i bland annat U-gruppen. De ordnade studiecirklar om utvecklingsländer och gick igenom skolböcker i historia och geografi för att se hur mycket tredje världens länder berördes i dem.

– Det var löjligt lite, som om de inte existerade, säger hon.

Engagemanget bidrog tillsammans med protester mot undervisningen till att öppna upp universitetet för nya studieperspektiv, som studier om utveckling och minoriteter. Många av de som engagerade sig i U-gruppen då fortsatte till angränsande yrken, till exempel inom Sida. Andra blev lärare och använder kunskapen i sin undervisning.

Katarina Mazetti tycker att historieberättandet om perioden konsekvent glömmer det engagemang som var politiskt obundet.

– Man hör bara om avarterna, liksom för att förlöjliga allt det som faktiskt åstadkoms under den perioden, engagemanget inkluderade så mycket mer. Och när man fokuserar på vänstersekterism missar man poängen. Andan då var att allt var möjligt. Att vi kunde förbättra världen med vårt engagemang. Och att vi försökte.

Att det ofta är studenter som leder uppror beror enligt Kim Salomon på att universitetet fungerar som en mötesplats där man tränas i att diskutera och tänka kritiskt, både skriftligt och verbalt. Han menar också att det var under 68-rörelserna som vi i Sverige lärde oss att det lönar sig att gå ut på gatorna och protestera.

– Och jag undrar ibland varför studenterna inte gör det oftare i dag, säger han.

Foto: Per Lindström/af:s arkiv

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Omgiven av lokalpatrioter

Studenter från huvudstaden koketterar med sin avsaknad av